Vardags 103 Njutning!

Häromkvällen jag bestämde mig, att ägna hela aftonen åt njutning.

Min kära tyckte det lät spännande, vi skulle ha det skönt tillsammans.

Numer, ett äventyr av detta slag kräver planering, förberedelser,

inte som i ungdoms dagar, pang på, full fart från första början.

Jag vill gärna under tiden, ha en kopp te, gärna det kinesiskt gröna,

det ger en stilla ro, samtidigt som det ökar energin.

Det är trots allt rätt arbetsamt, och inte blir det lättare med åren.

Många böjningar och vridningar, ofta på ett nog så avancerat sätt.

Och platsen så , var skall det ske?

Jag tycker badrumsbänken är ett lämpligt ställe, något hård kan tyckas,

men i övrigt bra.

Lagom höjd och golvet det perfekta när det skvätter.

Att läsa en och annan rad medan det pågår, är inte heller dumt.

Det förhöjer njutningen väsentligt.

Denna gång vi valde Oceanen utav Göran Sonnevi, med lagom höga vågor få vi tro.

Så till det praktiska: Två skurtrasor på golvet är ett minimum.

Storleken - på kärlet - är helt avgörande.

Kom ihåg att två skall rymmas!

Efter åtskillig planering, halva kvällen tycks förrunnen, äntligen jag är i läge på vår bänk.

Allt är förberett!

Sakta och försiktigt, jag vill ej skada mig, men nu,

jag ger mig hän, nu vill jag njuta! Båda ned i bunken bums, det heta vattnet,

nästan kokande, ger samma färg åt mina fötter,

som jag minns kräftornas förvandling i grytan, inför barndomstidens kräftkalas.

Det bränner, men det bränner skönt.

Jag kryper runt med tårna i det blåa fotsaltshavet.

Efter flera vattenbyten, jag stiger upp och har nu plötsligt fått två "fossingar".

Mjuka, sköna, nästan ätbara kan tyckas.

Dock säger storleken ifrån, och de har, får man förmoda,

inte riktigt samma mjällhet som en babyfot.

Så blir det pedikyr, min kära torkar, klipper, putsar

och när även naglarna fått sin behandling är kvällen ganska sen.

Jag njuter helt och fullt och spretar brett med tårna.

Så mycket bättre kan man inte ha det, sängen väntar för oss båda.

När John Blund väl kommer för att sluta mig i sina armar,

han killar mig på tårna och jag gnyr så smått.

Vardags 102 Nu på torsdag !

I lördags på vår glasveranda:

Solen flödar, två och tjugo grader inne - ute - ännu nästan

meterdjupa snön .... men det är månad mars.

--

Jag vekling vilande på soffan.

--

I DN, jag läser att döde Olof Lagercrantz fyller hundra nu på torsdag

och hämtar därför ur en hylla några samlingar +

Lagercrantz´ betraktande av Ekelöf.

Jag förnöjer mig och gonar, rik och avundsvärd,

trots gammeldom och skröppelkropp.

Och - för att få kraft att resa mig, gå vidare - bli vred? -

jag lånar Olofs ord ur Linjer:

------

Vrede ge mig dina starka vingar

att jag kunde flyga upp i bergen

undan denna lumpenhet och dumhet

till en äng där gräset lyser grönt.

Ren av evig snö är luften. Milsvitt

under mig all världen breder ut sig.

När mot kvällen jag skall återvända

äger jag ej vingar mer som bär mig.

Lugn i hjärtat stannar jag i bergen.

Vardags 101 Charles Baudelaire och Nusnäshästen

En liten dalahäst från Nusnäs, två blanka bruna askar, den ena möjligen mahogny

Fyra "pyttesmåa" ramar, lämpliga att skapa något vackert i

och därefter placera i ett minidockskåpsbygge eller ännu mindre.

Sju gräsligt fula schackpjäser av plast, plus bräde,

det sista dock av trä och ganska snyggt.

--

Det blev resultatet av en loppis och antiktur höst som gick.

En vidsträckt tur det blev bland nytt och gammalt, men inte särskilt framgångsrik.

Vi var trötta, lite frusna, när vi nådde fram till:

Detta får bli sista stället!

--

Kall och ganska mörk var denna marknad, en typisk loppis,

fylld av allt som ingen längre ville ha,

mest skräp av allehanda slag.

Ganska gott om böcker dock, vilket alltid lockar.

Jag kisade med ögonen och sökte utmed hyllorna.

-Är det något särskilt som du spanar efter ?-

frågade en röst bakóm mig, ägar´n själv måhända.

Jag gav till svar, jag gärna läser poesi.

Han försvann i dunklet

och jag lämnade alla BB-böcker åt sitt öde.

Vi strosade så vidare i det stora husets alla rum och skrymslen.

--

Plötsligt stod han där framf´ör oss, ägaren av denna loppis

och deklamerade en dikt av

Charles Baudelaire,

den franske 1800-tals poeten.

Vackert, rytmiskt föredrog han stycket och vi applåderade spontant.

Så försvann han åter,

vår loppisägare av icke alltför vanligt slag.

--

Vi tog ett sista varv och nu klingade och gnistrade pressglasskålen som kristall

och mässingstaken lyste som förgylld.

--

Innan vi vände hemåt, en sista blick på huset:

Att Charles Baudelaire var bosatt där?

--

Ur Resan av C.B:

---------

För barnet drömmande

vid kartor eller stick

är alltet ofattbart och

stort som dess begär,

i aftonlampors sken, hur

gränslös världen är!

Hur liten och förkrympt i

minnets återblick!

Vardags 100 Änglanytt

Vintern varar, krubba, tomte ännu synliga vid randen

och önskar jag att därför komplettera december månads vardagsrad,

(Vardags 88) om änglamängden här i Stenberg.

--

Denna gång notering skrivs från sköna stolen i det

sydvästra hörnet av den gamla ateljén.

--

Spanske vännen Rafael finns i mitt knä, icke ärkeängeln dock,

men väl poeten, med tillnamnet Alberti (1902-1999).

Att följa Rafael Alberti ger fantasiflykt utan gränser.

Han svävar obesvärat själv bland sina änglar

och i samlingen "Sobre los Angeles" (Om änglarna, 1929)

möter vi dem alla: De döda, helt okända, mystiska och giriga

och naturligtvis de riktigt ängellika änglarna,

även så, bland alla: "Den överlevande ängeln."

--------

--- "Kom ihåg den dagen, kom ihåg den

och glöm inte att överraskningen lamslog pulsen och

stjärnornas färg.

I kölden dog två vålnader.

Tre guldringar hittades av en fågel

och begravdes i rimfrost.

En människas sista läte blodfläckade luften.

Alla änglarna miste livet.

Utom en, sårad, vingklippt." -

-----------

Jag ser genom fönstret,

bland körsbärssnårets snötyngda grenar

hänger en mogen stjärna.

Vardags 99 Läs högt din dikt vagant!

Jag har just blädderläst två norska litterära tidskrifter.

Vinduet, som publicerats i drygt 60 år, står ännu vidöppet

och motta´r friska vindar ifrån hela världen

+

norsk debatt på hög nivå.

-

Vagant ges ut i Bergens by och där stormar det rätt ofta

ordentligt ifrån Västerhavet.

---

Man kan undra, finns vaganter ännu kvar?

En vandrande poet och sångare,

som framför egna och andras dikter.

Vandrar runt som en gesäll och bjuder ut sin skaldekonst.

Jag tror det inte, men jag medger att det skulle kännas spännande

om nu en solig vinterdag, med gott före att sakta glida fram "på ski",

det plötsligt knackade på dörren och han stod där på verandan,

vår vagant,

en återfödd poet med versfötter så stora att de knappast ryms i

47:or.

I mitt huvud, han tycks av någon orsak likna mest en mycket ung

Peer Gynt,

på rymmen kanske ifrån pappa Henrik Ibsen.

Jag därför ej förvånas minsta grand

då den unge börjar tala norska, med stark Bergensisk dialekt.

Det är kanske själve urvaganten jag har framför mig

och han läser högt, ur huvudet, en dikt av

Geir Gulliksen:

---

Dikt skal ikke vaere voksne

diktene skal vaere kort-

voksne

som vekster eller som barn

uansvarlige spontane

vesener

skal diktene vaere, de skal

snakke

over seg, skrike og baere

seg eller

mumle megetsiende for

seg selv

men aldrig vaere voksne.

-------

Peer Gynt försvann så snabbt igen,

men jag håller med:

-Håll barnsligheten kvar mitt i din vuxlighet!-

Vardags 98 När flädern blommar

Mitt i snöstormsensamheten vi bestämde oss att fira

ljusets återkomst

och tinade näst sista flaskan saft av fläderblom.

Att läppja fläderblommans saft är glädje av det stilla slaget,dock,

lite upphöjd kanske, och förnäm. En fjärransmakens syrlighet.

Ett lillfinger som spretar elegant vid saftglaslyftet,

glaset gärna av kristall med klang och etsat mönster.

--

Vi satte oss i stora vardagsrummet. Julens gran stod ännu grön och grann.

Vi klingade och mindes fläderbuskens blommor,

stora brickor, som burna av nobelfestkypare med gräddgulglass.

--

Drycken för oss ut på resa och vi kullerbytte´rar vigt som femårsbarn

i tid och rum och minns vår första sommar samman i Kongens by,

med storstadspuls i våra hjärtan och fläderte på Kjelds kafe´,

en smak vi aldrig känt förut, men som vi hållit kvar i alla år

och nu läppjar åter.

--

Vi tar ut en sommardag i förskott, vi behöver det.

Vardags 97 När gudarna ler.

När gudarna placeras under jord,begravs

och glöms i mer än tusen år,

men ändå ler vid återseendet av människor,

(lika nu som då)

då visar de att de är gudar.

----

De återfunna Buddhorna i Qingzhou, Kina.