Vardags 137 I öronsnäckan

Det känns ännu ganska trögt och tafatt för mig

när jag nu åter startar bloggen.

Vilken riktning skall den ta,

blir det bara fogat ord till ord

i proustiskt långa meningar,

som ormlikt slingrar över skärmen,

där dock endast ormens längd kan kallas proustlik?

----

Norra grannen i sitt ljusa lärkträdshus,

tänker aktivt bidra till att höja mitt huvuds

"skapförmåga."

Hur, kan man stilla undra

och något litet - varför?

Fem liter björksav gav han oss i gåva.

----

Jag känner redan kraften komma,

den stiger, fyller just min öronsnäcka

på sin väg mot gråa smeten under skallkupolen.

----

Sol på himlen hela dagen,

visserligen bakom tunga moln -

men den finns där.

----

Några rader av Solveig von Schoultz:

----

-"Märkligt hur mörker

sjunker mot mörker, hur

 bara det lysande lyfter sig

liksom mot moln som nyss regnat

späd majbjörk"-

Vardags 136 Valet föll på William

När jag nu åter hoppat ut i bloggosfären,

det känns nog så viktigt "kolla" statusen i hyllan,

fyndens hylla,

väggfast i sydvästra hörnet utav gamla ateljén,

där även sköna favoritlässtolen är placerad.

En plats, som ofta fött ideer.

Något nytt idag, bland blad och böcker?

Vid första blick det verkar vara

en ganska tråkig blandning,

men jag vet att söka närmare kan löna sig.

Eftersom jag har det så beviljat,

jag lägger på en skiva sökmusik

och låter vännen Schubert hjälpa mig

med val ur hyllans innehåll.

Jag sätter mig i sköna stolen

och strax förs högra handen min med Franzes hjälp

mot hyllan och jag greppar snabbt

en liten vacker bok, Klenodium,

fylld av tänkvärda citat ur

William Shakespeares verk.

---

-"Jag vill se feta människor omkring mig,

slätkammat folk, som sover gott om natten;

den Cassius har en mager, hungrig uppsyn;

han tänker mycket, sådant folk är farligt."-

Julius Caesar

 

---

Se upp, min vän!



Vardags 135 Gränslöst möte

                  

Blogg igen

och nu ivårens tid

med trädens knoppar

sprängande i sina höljen.

Liten promenad idag

att stärka våra fötters rörlighet

och vi förflyttar oss till Idbyfjärdens strand

där vårens vatten kluckar stilla

och en halvfylld flaska guppar lojt i rasselvassen.

Havet möter himlen - gränslöst.

En dikt av Bo Carpelan

flyter upp i minnet mitt:

----

-Med flaskpost

en solkig lapp

från en obebodd ö

med en fråga om synonymer

för ordet "ensam." -

Vardags 134 Se trädet!

Efter att ha sågat, jobbat hårt i flera timmar bland

körsbärssnårets alla grenar, jag bevisat för mig själv

att jag tillfullo behärskar arboristikens konst,

och börjar därför att studera förgreningsmönstren

bland de gamla körsbärsträden.

Är bladställningen spiralisk - skiftesvis, eller kanske motsatt,

hur är dominansen, är den månne apikal,

eller är det kort och långskott?

Frågorna är många och trädens gåta olösbar.

--

En dikt om den apikala? björken

av Folke Isaksson:

--

Björken, danserskan med det ljusa håret

Lättsinniga blad, en nästan genomskinlig

klänning över den vita kroppen

Om våren en violett sky kring de svarta kvistarna,

det svidande riset, viskorna som vispar upp

en snöstorm på förstukvisten

Savens glasklara elixir

Nävern fräsande, med het låga,

veden tät, årsringarna hoppressade under starkt tryck

Ylandet i kakelugnsluckan, en jämmer

från de brinnande fibrerna men sedan,

när motspänstigheten besegrats, en moderlig värme.

Vardags 133 Akkas skrianden och Franzes ljuva toner.

I morse väcktes jag av Akka och hans bröder, systrar,

då de skriande, som vanligt är vid denna tid på året-

träningsflyger, cirklar över Öfjärdsvattnet.

Det gäller för dem att kontrollera, känna sina vingars styrka

inför färden söderut.

Min reaktion vid vaknandet var ilska, surhet, ledsnad,

ty gässen flög rakt in i drömmens Trio för piano

violin och cello, B-dur, av Franz Schubert

och skar sönder andra satsen,

som är skönast av de fyra.Jag låg lugnt lyssnande till trion -

Wu Han, piano - Philip Setzer, violin och David Finckel, cello -

då vi alla fyra helt hårt blev dragna ut i annan verklighet än drömmens.

Just när gässen började sitt skriande

jag hann se cellisten, David Finckels helt förskräckta min -

Vad sker nu, hallå, fåglars rop i vår konsert!

--

Gässen cirklar ännu över fjärden,

men David F har lugnat sig och jag vill återknyta nu till nattens dröm

och spela skivan än en gång:

-"nyfådd" av godvän i veckan.

Vardags 132 Laokoon - till hjälp i estetikdebatten

Full fart i gamla ateljén,

där det snart blir slut på slösandet av tid med sittande i

sköna stolen, lättsamt läsande poeters drömmerier.

I stället skall här byggas upp en riktig läsmaskin

av Agostino Ramellis (1531-1600) konstruktion,

där jag effektivt kan läsa lärda skrifter

och inte hasa runt bland diktande posörer.

För att inte göra starten alltför svår,

blir första bok att läsa

Gotthold Ephraim Lessings

(1729-1781)

"Laokoon, oder uber die Grenzen

der Malerei und Poesie"

där jag hoppas finna flera fyndiga förslag

att använda i dagens debatt om estetiken.

Vardags 131 Hårt jobb väntar

"Semestern" slut, nu börjar jobbet, stora bordet röjt i ateljén.

Fina fynd från förra perioden.

Liten kudde mitt i bråten, broderad blott till hälften,

äkta dock och dubbeltydig.

--

Planer på att bygga hus i höst.

Bostadsrättsförening bildad -

Lyckan brf.

Hem för både hel och halv.

--

Följer så som avslut,

en dikt av John Ashbery,

min Nobelpriskandidat:

Husets frihet ur Shadow train 1981.

----------------------

HUSETS FRIHET

Några till kan ha överlevt fallet, för att sedan

läsa och låta eftermiddagen gå, medan de seglar

i dyster frid, med ett finger mot läpparna,

från bränningens början till dess slut,

och tillbaka, och kan ha undrat varför ensamheten

är villkoret för lycka, de gyllene antydningarnas

stoff, röster i korridoren utanför,

och även villkoret för att använda denna kunskap

till glädje, alltid i fångenskap? Annars dör den ut,

som glädjen i början av en opera, eftersom vi känner

allvaret i det som ligger framför oss: att vi kan klyva

de mogna ordväxlingarna, kyssarna, suckarna, endast i ohelig

ensamhet, och smaka på dem här. Det betyder att ett förklätt öde

väver ett nät av kornblixtar vid horisonten och att detta varken

kommer att vara ont eller gott när det upplevs. Under tiden

har natten skjutits tillbaka igen, men kan inte säga var den varit.