Efter långa Julens helg, med fröjd och gamman,
jag slog mig ned i det sydvästra hörnet av min gamla ateljé,
där man ibland kan göra fynd bland alla hyllors böcker.
Jag sträckte ut min högra arm, med hand i främsta ledet
och fällde fram med hjälp av fingerpekets topp,
ett häfte, tunt och nästan skälvande,
förväntan inför läsandet:
En "Lyrikvän" från året 96,
där man bland annat finner uti original:
Inger Christensens sonettkrans; "Sommerfugledalen."
Jag ger den första dikten utav kransens femton,
där requiemtonen ännu inte anas.
Ta emot den som en hjälp mot köld och mörker!
----------------------------
I
De stiger op, planetens sommerfugle
som farvestöv fra jordens varme krop,
zinnober, okker, guld og fosforgule,
en svaerm af kemisk grundstof löftet op.
Er dette vingeflimmer kun en stime
af lyspartikler i et inbildt syn?
Er det min barndoms sommertime
splintret som i tidsforskudte lyn?
Nej, det er lysets engel, som kan male
sig selv som sort Apollo mnemosyne,
som ildfugl, poppelfugl og svalehale.
Jeg ser dem med min slörede fornuft
som lette fjer i varmedisens dyne
i Brajcinodalens middagshede luft.
