Jag satt och sökte sakta runt på webben - då:
-"Wachet auf ruft uns die Stimme"-
Som om det vore Juletid.
Bachen kunde sätta ton till texten.
Om man nyss nästan somnat stilla,
lyss man nu med öppna öron
Han stegar elegant och säkert,
men det vindlar även många smala slingor,
virkningar med intrikata mönster -
farligt nära tappa tråden,
utan dock att någonsin förlora sig och vilset famla.
Han hörde porlandet ifrån sin barndoms bäckar,
lät det stillna,
bli en sjö med spegelyta,
tömde ur och åskan nästan kändes.
Så åter sol och värme, marken ångade
och
härskaren vid orgeln både frös och svettades
och vi fördes ut på Paradisets ängar.
Där växte enligt instruktion från
Bach och Gud
en saftig klöver av den större, röda sorten,
som passade så väl ihop med kör och orgel.
Efter förebild ifrån en svensk musikkonstnär,
vi tog en sväng på ängen
och kände oss helt saliga.
Så åter till det svala kyrkorummet
där organistens fingrar, fötter likt magikern förtrollade
och gav oss alla möjligheter till en tro.
En del nappade - tro mig - medan andra -
utan vilsenhet lät Bachen stå för troendet.
