Vardags 159 Lilla Alice (Munro)

 

 

 

 

Så fick hon då sitt pris

 

det finast fina - det Nobelska

 

och sitter därför undrande som bäst

 

om det novellska skapandet skall ha sin gång

 

och om hon åter finner vägen ned till Underlandet

 

och där kanske möter Lewis Carroll och att de båda

 

dricker te

 

och äter Äpplen eller apelsiner

 

och Tror på kärlek, vänskap, hat eller

 

möjligen För mycket lycka?

 

Vem vet,

 

de tråder kanske Dance of the Happy Shades

 

tillsammans med Kanin?

Vardags 158 Mossbawns plöjare.

Liggande på kökets soffalock

 

 

och halvvägs in i drömmars land

 

 

tanken far till Irland och till Seamus Heaney,

 

 

som lagt ned sin penna nu - för gott.

 

 

(Jag vill gärna tro han skrev för hand)

 

 

En klurig allvarsman, som skrev sin vardagsdikt på tvären,

 

 

och med hemgår´ns jord på stöveln - hela livet.

 

 

---

 

 

Han fick till egen oförställd förvåning Nobelpriset

 

 

år nittonnittiofem.

 

 

---

 

 

Vägen till Toome.

 

 

Tidigt en morgon mötte jag pansarvagnar

 

 

i konvoj, sjungande fram på mäktiga däck

 

 

allihop kamouflerade med brutna algrenar,

 

 

och soldater med hörlurar stående i tornen.

 

 

Hur länge hade de närmat sig på mina vägar

 

 

som om de ägde dem? Landskapet sov som en park

 

 

jag hade fält, boskap, rätt att passera annans mark,

 

 

traktorer och räfsor, silos redo för gröda,

 

 

på uthusens tak. Till vem skulle jag springa

 

 

bland alla dem som har bakdörren olåst

 

 

för bäraren av dåliga nyheter, sena timmars gäst

 

 

som, genom att vara väntad, kan undvikas bäst?

 

 

Ni som sår säd, reser gravstenar.....

 

 

O körsvenner, ovanför era sovande kanoner,

 

 

den står här ännu, står vibrerande medan ni passerar

 

 

den osynliga, ännu upprättstående stenen.

 

 

 

 

 

Tolkning: Roy Isaksson

157 ....och guldet ....

 

Såg idag i DN en lockande annons

 

 

att "prenumerera" månadsvis på fysiskt guld -

 

 

Kanske dags att lägga slant på liten klimp -

 

 

som dimper ned i lådan - tolv per år -

 

 

och får sällskap där

 

 

med ÖA, DN

 

 

och därutöver en och annan räkning.

 

 

På tidningssidans bild

 

 

guldet liknade små bitar av choklad -

 

 

måhända Marabous med mjölk och russin

 

 

-verkligt god -

 

 

som guld.

 

 

Det gäller satsa framåt!

 

 

Jag fyller 86 om några dagar.

Vardags 156 Vakna!

Jag satt och sökte sakta runt på webben - då:

 

-"Wachet auf ruft uns die Stimme"-

 

Som om det vore Juletid.

 

Bachen kunde sätta ton till texten.

 

Om man nyss nästan somnat stilla,

 

lyss man nu med öppna öron

 

Han stegar elegant och säkert,

 

men det vindlar även många smala slingor,

 

virkningar med intrikata mönster -

 

farligt nära tappa tråden,

 

utan dock att någonsin förlora sig och vilset famla.

 

Han hörde porlandet ifrån sin barndoms bäckar,

 

lät det stillna,

 

bli en sjö med spegelyta,

 

tömde ur och åskan nästan kändes.

 

Så åter sol och värme, marken ångade

 

och

 

härskaren vid orgeln både frös och svettades

 

och vi fördes ut på Paradisets ängar.

 

Där växte enligt instruktion från

 

Bach och Gud

 

en saftig klöver av den större, röda sorten,

 

 som passade så väl ihop med kör och orgel.

 

Efter förebild ifrån en svensk musikkonstnär,

 

vi tog en sväng på ängen

 

och kände oss helt saliga.

 

Så åter till det svala kyrkorummet

 

där organistens fingrar, fötter likt magikern förtrollade

 

och gav oss alla möjligheter till en tro.

 

En del nappade - tro mig - medan andra -

 

utan vilsenhet lät Bachen stå för troendet.

 



Vardags 155 Håller än

Vännen Stig i Sundsvall , ständigt stödjande supporter,

 

sände mig kuvert per äkta post,

 

buret ända fram till lådan vår, vid vägen,

 

av traktens egen lantbrevbärare -

 

ett kuvert

 

i vilket doldes bok med Torsten Ehrenmarkska kåserier

 

av klurigt, roligt slag.

 

Jag minnes bäst hans berättande från radion, på 70-talet?

 

Hans röst var ganska speciell och väl passande för knorr och ironier,

 

med handlingen förlagd till Paris, London, Örebro

 

eller varför inte Lindesberg, där han var född

 

år 1919.

 

Ett stycke följer så ur

 

Tvätta strumpor

 

1981.

 

---------

 

-"Den engelska våren känner jag bara till som ett enda

 

långt huttrande, men den svenska minns jag från min

 

ungdom som blå himmel och smeksamma vindar som

 

rasslade i fjolårsgräset, och då skulle man ut på landet

 

och sitta på en sten och skriva vårdikter. Jag hann i all

 

mänhet aldrig längre än till exempelvis:

 

"Nu kan man våren sakteligen märka

 

I skyn sin drill slår årets första lärka."

 

förrän jag fick snuva och måste gå hem och bädda ner

 

mig. Det hade varit mera realistiskt att dikta:

 

"Så kall är stenen emot skaldens r-mp-.

 

Om han var klok, han sutte på sin strumpa."

 

Lägg märke till singularformen strumpa. Den är

 

förebådande, ty faktum är att jag har mer av en strumpa

 

än två strumpor. Detta fenomen observerades av hustrun

 

för många år sedan och förekommer fortfarande. När hon

 

parar ihop strumporna ur tvättmaskinen blir det alltid en över,

 

som saknar sin make.Vi har på detta vis med åren fått ihop

 

en hel bunt med omaka strumpor. Vi har synat tvättmaskinen

 

i dess inre för att se om det finns någon möjlighet för den att

 

mala sönder strumpor, men varför i så fall bara en av varje par?

 

Och dessutom är trumman hel och där finns inget spår av några

 

sönderslitna strumpor, men omaka strumporna blir fler och fler."-

 

---

 

?

Vardags 154 Så det kan gå!

Konkylien

 

visst låter det som namnet på ett litet land,

 

beläget uti sagans mitt,

 

med kung och drottning, prinsar och prinsessor

 

iförda blanka sidenkläder

 

och med kronorna på sina huvuden,

 

även mitt i veckan.

 

Så är det icke!

 

Med konkylier menas skalet

 

som tillhör snäckan, musslan

 

eller skalbläckfisken

 

till exempel

 

argonauten!

 

Där har vi ännu ett ord som tar min fantasi

 

och genast för mig över till

 

en äventyrlig färd på havet.

 

Det blir givet Jason

 

och hans jakt på  Gyllene skinnet,

 

en vågsam tur med skeppet Argo

 

och där Jason småningom

 

och med Medeas hjälp

 

tar vädursskinnet hem.

 

Och vad med vädur?

 

En fårahanne och en stjärnbild.

 

Vi lyfter därför snabbt

 

från havets höga vågor

 

och beger oss upp mot

 

himmelshöjden,

 

och tar sikte på Andromeda,

 

men vrider ratten fel förstås

 

och får i stället sällskap

 

(jag ser en skymt i högra rutan)

 

med Harry Martinsons goldonder Aniara.

 

Aajöö!

Vardags 153 Det ena värre än det andra

Tidig morgon, 06.00 sharp är uret

 

 

och jag sitter här i kökets redan goda värme

 

 

och väntas välja första läsningen för dagen.

 

 

Jag har två val i morgonväkten,

 

 

antingen jag väljer

 

 

Kristian Lundbergs

 

 

"Sorgesången över arbetsrätten"

 

 

-

 

 

en lång och säkert krävande artikel

 

 

i en redan gammal DN

 

 

(jag ligger efter)

 

 

eller

 

 

jag lämnar livet helt

 

 

och undersöker något litet

 

 

hur det kan bli s e d a n

 

 

genom att åter läsa

 

 

Martin P:n Nilssons

 

 

"Helvetets förhistoria"

 

 

--------

 

 

Åter läsa?

 

 

Jo - när jag var tio-tolv i årtal räknat

 

 

jag läste fascinerad den upplaga av boken

 

 

som fanns i hemmet mitt,

 

 

skrämdes ganska mycket vill jag minnas,

 

 

men skulle gärna följt Vergilius,

 

 

(hållit handen kanske)

 

 

när han beskrev den undre världen.

 

 

---

 

 

Jag har bestämt mig:

 

 

Det får bli Helvetet till frukost

 

 

och lyssna så till Sorgesången efter lunch.

 

 

Jag får lov att tänka på min ålder och min hälsa.

 

 



Vardags 152 Granskottsgott

Det gäller ju att vårda hälsan,

 

det som finnes kvar

 

vid denna minst sagt höga ålder som vi nått,

 

ma chère och jag.

 

Jag fyllde 85 för något eller några år se´n

 

och ma chère tillhör även hon de vuxnas skara.

 

-"Att äta bra är stort, att äta rätt är större,

 

att äta bra och rätt och stort och att bli nästan mätt

 

är störst av allt"-

 

Så får det bli sa kanske - nästan:

 

Nero, Sofokles, Nefertiti, Cato

 

eller var det kanske

 

Are Waerland?

 

--

 

Våra barn gör vad de kan

 

att lämna bidrag till vår långa levnads goda hälsa;

 

Nu senast fick vi granskottsmarmelad

 

med morot och citron,

 

av hälsosamma dottern vår.

 

Marmeladen var en härlig smet

 

att bre´ på svarta hälsobrödet.

 

Det som sticks och smäller högt vid tuggandet

 

är själva skotten,

 

ett ljud man sen kan följa ända ned i buk och tarmar,

 

som små puffar då och då.

 

"Peristaltiken Åke,"

 

som vännen Margit skulle pekat på.

 

--

 

Alf Henrikson,

 

den gode,

 

som ju blev riktigt gammal,

 

har skrivit dessa kloka rader nedan:

 

-"Dagen idag är en märkvärdig sak.

 

Tänk, evighet fram och evighet bak"-

 

 

 



Vardags 151 Å spridda ställen

Tack vare sol och varmvarmt väder -

denna dag

jag känner mer än vanligt för att prata nonsens.

Jag tar Norrtåg söderut

och söker A:lfr-d  V:stl-nd upp -

i  Grönköping,

att låta honom för mig få berätta, läsa,

sista stroferna ur aktuella dikten

Ägg:

_ "Å spridda ställen de falla,

av skilda couleurer och mått.

Dock, alla församlas de, alla,

likt systrar i Påskens karott.

Där ligga de, kokta och stilla...

Men lyssnar med örat du skärpt

så viskar det stora som lilla

sin saga, om hur det blev värpt. " -

---------

Fortsatt Glad Påsk!

Vardags 150 Jag är agent och väldigt hemlig.....

Jag läste häromdagen i en av de ännu stora drakarna av papper,

den finns givet även webbläsbar,

där dock mer och mer av texten hamnat inom avgiftsskranket -

att problemen börjar hopa sig i skolan,

för de barn som ingen egen dator har i hemmet,

de barnen finns trots allt i landet.

Exempel gavs på E,

ett ensamt barn på 11 år i en helt datorlös familj.

E fick utstå både hån och retsamt tal,

ty då man Googlade hans faders namn

blev träffantalet noll! 0!

och inget Twittrande och ingen Facebook och inte ens

en enda rad av bloggliv kunde spåras.

Fadern O

levde dock sitt ickeliv med jobb från sju till fem.

På fritiden han blåste horn i Harmonien

och var icke  oäven som löpare i Hellas klubb.

Pyssel så var helg med motorbåt,

förtöjd vid kaj på Hornsbergsstrand,

men tuffande var söndag under sommaren

i vackra Mälarvatten.

Men,

han fortfor vara non existing,

nollträffbar

i

cyberrymden.

E blev mobbad hårt, men efter mycken gråt han fann på råd,

och upprättade i faderns namn ett äkta

Googlekonto

och skrev i klartext så:

-Jag är agent och väldgt hemlig

mitt namn är O. -

Så levde han rätt lycklig E,

som son till O,

och först i sjunde klass han fick besvär igen,

hon hette A och gick i sexan B.

Vardags 149 Lustiga huset

Att finna stegens rytm i trappan,

redan där det kunde föra upp till höga höjder.

Väl inne fanns det inga gömslen.

Bakom ryggen stod Toulose-Lautrec

och bredvid honom Jane Avril i blodvarm kjol.

Och i spegelglaset framför,

-Giacometti-

belyst från sidan av det röda skenet.

Till vänster,

alltet

helt och hållet dissekerat,

röda strimlor över glaset

och på den högra sidan syntes tydligt,

utan spegling,

avtrycket av människa.

Vardags 148 Hålla handen - kronor fem + moms.

Jag läste i lokala bladet om ungdomar

som startat företaget "Värme"

vilket avser sälja kramar, klapp på kinden, hålla handen,

spela spel och promenera med mera - mera

med de gamla, boende i äldrehus.

Här nedan följer prisförslag för dessa "tjänster":

Klapp på kinden åtta kronor,

lätt kram och litet leende en tia jämnt.

Fiaspel med riktig knuff

och gamlingsvinst blir sjutton kronor.

Spontanskratt för en tjuga.

Så är det!

Vardags 147 Visst är det så !?

Det visar sig,

 nu är det dags att plocka Mossberg-Stenbergs flora fram

och börja slå bland bilderna av vårens blomster.

Inte så, att meterdjupa täcket snö

har smultit snabbt och trollat fjorårsgräset fram,

nej,

men solens ban på himmelen har gjort att mitt humör

har stigit fort och farligt

och samma starka känsla utav mera liv

har åstadkommit under

även bland de vinterns växter

som ma chère så varligt vårdar.

Fyra amaryllisblommor,

boende i huset sedan juletid,

hörs åter klinga skönt med idel nya klockor.

Vita blomman utan namn

syns lysa klart i kökets söderfönster

och i gamla ateljén

har klematisen åtta knoppar.

Jag tar på mig

mössa, jacka, skor och handskar

lägger mig på knä i snön

vid vår verandas kantrabatt

och gräver djupt

och

ned till barmark

för att undersöka

se

om vår

Muscari Botryoides

haver vaknat ur sin vintersömn.

Icke så ännu är fallet.

Med viss möda jag tar mig tillbaka in i huset,

där jag belönas av ma chère

med jättekoppen fylld med te från Assams höga berg.

Snart kommer månad mars,

då exploderar allt!

Visst är det så!?