Vardags 106 Cirkus Tranströmer?

Sömnen utgör inget hinder för ma chère att tala.

I natt jag hörde hennes stämma klar och tydlig och med skeptisk skärpa:

-"Tranströmer på cirkus??" -

Visst var det rätt att reagera så att dubbla frågetecknen hörs,

inför ett så´nt besked;

Att möta TT:s dikter framförda från en häst och sågspånsluktande manège,

ger svindelkänsla av ett otäckt slag.

Idén lär emanera från Vadstena församlings herde, Torbjörn Ahland.

Men - räddningen är nära!

Dikten Romanska bågar ur samlingen För levande och döda (1989)

gav Ahland en vision att dikten kunde ges gestalt av Cirkus Cirkör,

bland och under Vadstena klosterkyrkas alla valv och bågar,

en djärv idé, förvisso!

Hur skall de lyckas med att omvandla Tranströmers kristna

uppenbarelser i dikten till visioner

av det Cirkus Cirkörska slaget?

Epifanisk cirkus?!

Jag ville jag vore i Vadstena den 28 maj!

----------

Romanska bågar

-

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna

i halvmörkret.

Valv gapande bakom valv och ingen överblick.

Några ljuslågor fladdrade.

En ängel utan ansikte omfamnade mig

och viskade genom hela kroppen:

"Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

Jag var blind av tårar

och föstes ut på den solsjudande piazzan

tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och

Signora Sabatini

och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

--

Tomas Tranströmer

Vardags 105 Pannrummets hemlighet

När man i månad mars , den tjugosjätte,

på sitt pannrumsgolv av grå betong, finner ett fullt utslaget löv

av okänd art, grönt som friska junidagen, då undrar man,

vad sker, vad håller på att hända?

Jag borde givet visat största glädje;

Hurra, hurra, har våren redan anlänt! Så glad jag blir att naturen åter börjat grönska!

Men icke!

I stället blev jag misstänksam, tänkte genast på klimatkollaps förstörd miljö

och andra allvarsting.

Jag blev stående i det trånga rummets värme, övervärme,

svetten rann och droppade från pannan.

Så började jag undersöka golvet. Fanns det någon spricka,

var det möjligen en växt som sakta, envist trängt sig upp genom betongen,

i tron att möta sol och glada fåglars kvitter?

--

Kanske upprepas historien och det sker som skedde för drygt femtio år se´n,

då vi mitt i vintern anlände till Stenberg och efter någon månad fann en hallonplanta

bakom bokhyllan vid norra väggen i det största rummet.

Det blev aldrig några hallon dock.

--

Något måste göras. Jag kröp runt på alla fyra, tog en ficklampa till hjälp,

och lyste in i alla hörn och skrymslen.

Ingen växt att skåda, i stället ganska rent prydligt överlag.

Plötsligt jag såg en glimt av ljus i hörnet

vid väggen in mot "stannsängsrummet" - en skymt, en blixt och även

ljud av glada barnaskratt. Jag kröp försiktigt närmare

och kikade i det ovala hålet.

Jag kände lättnad, jag kunde pusta ut, det var ett vanligt Kinahål,

med ljus och röster ifrån barndomens kineser.

Och bladet? Växten?

Vid examination med hjälp av Ursings gamla gröna,

jag fick ett resultat.

Det var kinesisk buskklöver,

med eget namn på det latinska språket:

Lespedeza cuneata

--

När några timmar svunnit, det känns genant, en smula,

att jag blev så upprörd och nästan trodde jordens undergång var nära.

--

Det var ett alldeles vanligt Kinahål och som alltid fyllt av

barndomens kineser.

Enligt vad min far berättade var hålets plats i Kina

stax nordväst om staden Peking (Beijing)

Vardags 104 Att följa med sin tid

Eftermiddag lördag och värmen på i gamla ateljén.

Åter får jag sitta i mitt älsklingshörn, i lagom mjuka stolen

med den rätta höjden för att kunna komma upp i upprätt ställning

stående utan alltför många stön och vridningar av bål och lemmar.

Här har jag "fyndbokhyllor" inom armlängds avstånd

och har jag även skapat mig en läsplatta som komplement.

Det gäller ju att följa tidens krav och inte låta någon köra om.

Jag ristar givet själv i vaxet det jag önskar läsa och har funnit plattan

både lätthanterlig och bekväm.

Se prydlig bild härovan!

Vardags 103 Njutning!

Häromkvällen jag bestämde mig, att ägna hela aftonen åt njutning.

Min kära tyckte det lät spännande, vi skulle ha det skönt tillsammans.

Numer, ett äventyr av detta slag kräver planering, förberedelser,

inte som i ungdoms dagar, pang på, full fart från första början.

Jag vill gärna under tiden, ha en kopp te, gärna det kinesiskt gröna,

det ger en stilla ro, samtidigt som det ökar energin.

Det är trots allt rätt arbetsamt, och inte blir det lättare med åren.

Många böjningar och vridningar, ofta på ett nog så avancerat sätt.

Och platsen så , var skall det ske?

Jag tycker badrumsbänken är ett lämpligt ställe, något hård kan tyckas,

men i övrigt bra.

Lagom höjd och golvet det perfekta när det skvätter.

Att läsa en och annan rad medan det pågår, är inte heller dumt.

Det förhöjer njutningen väsentligt.

Denna gång vi valde Oceanen utav Göran Sonnevi, med lagom höga vågor få vi tro.

Så till det praktiska: Två skurtrasor på golvet är ett minimum.

Storleken - på kärlet - är helt avgörande.

Kom ihåg att två skall rymmas!

Efter åtskillig planering, halva kvällen tycks förrunnen, äntligen jag är i läge på vår bänk.

Allt är förberett!

Sakta och försiktigt, jag vill ej skada mig, men nu,

jag ger mig hän, nu vill jag njuta! Båda ned i bunken bums, det heta vattnet,

nästan kokande, ger samma färg åt mina fötter,

som jag minns kräftornas förvandling i grytan, inför barndomstidens kräftkalas.

Det bränner, men det bränner skönt.

Jag kryper runt med tårna i det blåa fotsaltshavet.

Efter flera vattenbyten, jag stiger upp och har nu plötsligt fått två "fossingar".

Mjuka, sköna, nästan ätbara kan tyckas.

Dock säger storleken ifrån, och de har, får man förmoda,

inte riktigt samma mjällhet som en babyfot.

Så blir det pedikyr, min kära torkar, klipper, putsar

och när även naglarna fått sin behandling är kvällen ganska sen.

Jag njuter helt och fullt och spretar brett med tårna.

Så mycket bättre kan man inte ha det, sängen väntar för oss båda.

När John Blund väl kommer för att sluta mig i sina armar,

han killar mig på tårna och jag gnyr så smått.

Vardags 102 Nu på torsdag !

I lördags på vår glasveranda:

Solen flödar, två och tjugo grader inne - ute - ännu nästan

meterdjupa snön .... men det är månad mars.

--

Jag vekling vilande på soffan.

--

I DN, jag läser att döde Olof Lagercrantz fyller hundra nu på torsdag

och hämtar därför ur en hylla några samlingar +

Lagercrantz´ betraktande av Ekelöf.

Jag förnöjer mig och gonar, rik och avundsvärd,

trots gammeldom och skröppelkropp.

Och - för att få kraft att resa mig, gå vidare - bli vred? -

jag lånar Olofs ord ur Linjer:

------

Vrede ge mig dina starka vingar

att jag kunde flyga upp i bergen

undan denna lumpenhet och dumhet

till en äng där gräset lyser grönt.

Ren av evig snö är luften. Milsvitt

under mig all världen breder ut sig.

När mot kvällen jag skall återvända

äger jag ej vingar mer som bär mig.

Lugn i hjärtat stannar jag i bergen.