Vardags 55 Vilken näsa, vilka dofter, vilka lukter!

Näsan min fungerar bra ,

som luktorgan är den förträfflig,

dock något stor till växten på sin centrala plats i ansiktet.

Våren? När? Var?

För att inte detta blogginlägg skall tas emot som en

"Wivalliusisk" klagan,

vill jag påstå att jag redan känner doften av de löv,

som ännu inte spruckit ut på traktens björkar,

och

att jag just nu kan ana doften ifrån Kaffa,

i det fjärran landet Etiopien.

Av en nära släkting, som "på riktigt" hjälper de som har det svårt,

vi fått som gåva en påse kaffe och ett tepaket,

att njuta av i vårens tid.

Dessa dofter för mig några år tillbaka,

vid sommarsluttningen mot Täftesjön i Angsta.

Vid en öppen eld, jag ser en etiopier, Tafesse,

rosta kaffebönor i en panna och hela dalen fylls av Kaffadoften.

Vad skiljer doft från lukt?

I Patrick Suskinds fantastiska roman Parfymen,

vi nalkas doftens/luktens topp

med spädbarnslukt, beskriven av en amma:

-"Ja,", började amman, "det är inte så lätt att säga, för...

för de luktar inte likadant överallt, även om de luktar gott överallt,

förstår ni pater, om fötterna till exempel, där luktar de som en slät varm sten -

nej snarare som färskost.... eller som smör, ja just precis som färskt smör luktar de.

Och på kroppen luktar de som ..... som en smördegskaka som man har lagt i mjölk.

Och på huvudet, upptill, bak på huvudet där håret bildar en virvel...

där, precis där luktar de allra bäst. Där luktar de karamell, det luktar så ljuvligt,

så underbart pater, så det kan ni inte tänka er!

När man har luktat på dem där, då älskar man dem,

vare sig det är ens egna eller andras barn." - ...

Så når vi toppen.

Från barnets lukt till brudens doft.

Höga visan: I vers 3.

-"Ljuv är doften av dina salvor

ja, en utgjuten salva är ditt namn,

för den skull hava tärnorna dig kär"-

Vardags 54 Det här är Nalle!

Det här är Nalle, gammal vän till mig se´n barndomsåren.

Han fanns med och rörde sig i världen

långt före min entré på klotet.

Ingen vill väl kalla honom fräsch och prydlig,

snarare då lite sliten, härjad som riktigt gamla vänner ofta blir.

Blicken ur hans ögon (öga) tycks mig dock ännu vara fast trots åldern,

och munnen har bestämda smala läppar.

Han har propsat på, vill "hjälpa" mig med bloggen,

och talar vitt om allt av värde han kan bidra med.

Han är brett beläst, berest och allmänt ganska klar i skallen sin,

och räknar med att "rycka in" rätt ofta.

Trots sin egen kaxighet är han ganska nära släkt med Nalle Puh,

och detta är en sak som gläder mig av hjärtat.

Jag vill mycket gärna ge mig tid att lära känna Nalles kraft och styrka

liksom de myter, sagor, drömmar Nalle Puh kan bidra med.

Detta blir en satsning helt i tidens anda.

Nalle får tillsvidareanställning genom mitt bemanningsföretag.

Vardags 53 Oväntade besök - från väster och öster.

Inspektion av Stenbergs marker denna gråa, kalla lördagsmorgon,
klockan slagen sju, men ingen kvart.
Ännu ganska gott om snö.
Vår hackspett signalerar liten varningsvirvel ifrån Stortallstoppen.
I väster, över Öfjärdsvattnets isbetäckta yta, flyger Akka under höga skrik:
"Selm, Selma - hjälp mig, här är vinter ännu!"
På himmelen jag läser av den ovälkomna hälsningen från Island,
Eyafjallajökulls askmoln.
Jag har grunnat över Heklas hemlighet på ganska nära håll för många år se´n.
Det kändes mäktigt nog att stå vid vilande vulkan.
Ett litet stycke jag skrev för några år sedan,
kan kanske passa in i både tid och rum:
-Jag hade inte väntat mig att möta Hokusai vid Tännbacksvägen.
Diket var till hälften fyllt av snö,
vassen växte hög och rak.
Jag smög förbi i kanten av ett gammalt träsnitt.
Inget Fuji dock i sikte.-

Vardags 52 Att råka ut för ryssen!

I vår farstu här i Stenberg står ett mycket gammalt träskåp,

en gång byggt på plats mot spismur´n i ett kök.

Ursprungligen för trefotsgrytor, stora, små, på hyllor bak två dörrar.

Plus nio lådor, av vilka några säkert använts för bland annat mjöl och socker

och de grunda översta varit de platser där husets eventuella knivar, skedar, gafflar hölls förvarade.

Numer har vantar, handskar, mössor, scarves + en och annan lampa,

sin givna plats i detta gamla skåp.

I grunda lådan nummer två, högst upp till höger finns bara plats för småtterier.

I nutid har här samlats saker av det slag som blivit över när man rensat fickorna

och snarast tänkt placera någon annanstans, men ännu inte hunnit med!

Vid dagens rensning gjordes fynd:

En barnkompass till hjälp att finna rätta riktningen på livets alla stigar,

en reflexanordning formad som en liten stjärna,

diverse mynt från när och fjärran

+

en Sovjetmedalj från det stora fosterlädska kriget,

utdelad till mig under augusti månad 1988,

medan ännu Gorbatjov regerade det knakande sovjetska väldet.

Vad hade jag då gjort för att förtjäna detta tecken?

Varit spion och rapportör om utvecklingen i Örnsköldsvik,

eller kanske skuggat någon dissident som hoppat av?

Varför fick jag min medalj?

Läs här vad som kan hända, när man råkar ut för ryssen!

Vi var på hemväg, söderut för en gångs skull, efter en fantastisk tid,

hos sonen vår med hustru, boende på Svalbard, långt, långt, långt i norr.

Augusti 1988, flyghamnen i Longyearbyen.

Snart skulle flyget ta oss ned till Norge-Oslo f.v.b. Stockholm-Örnsköldsvik.

Lufthamnshallen fylld av män´skor, många ryssar bland de väntande.

Två ryska gruvor ännu verksamma på Svalbard detta år.

Bredvid mig en kraftig man med grova händer iförd en Armaniblank kostym

och hemlängtan i ögonen.

Gladallvarlig inför färden mot Murmansk. Vi log och nickade, men kunde inte talas vid.

När det blev avgångstid för ryska planet, han reste sig, vi lyfte våra händer till en hälsning,

då sa´jag högt och tydligt: "Hälsa Gorbatjov!"

Han tog ett steg, men stannade och vände om, tryckte varmt min hand och viskade:

"Pre´zent!" så bort med raska steg.

Jag öppnade så handen min och där låg den,

en medalj från stora fosterländska kriget, utdelad till mig av okänd ryss i Svalbards flyghamn

en augustidag den mycket varma sommaren år 1988.

Vardags 51 Pas des deux på vinden.

Ja - så var det dags igen att sitta ned i sköna stolen framför TV:n

och låta sig förföras i två hela timmar - nästan!

Favoritkanal denna lördagskväll var SVT med siffran 2.

Honungsvatten, te på plats.

Klädsel: Lätt och ledig för att själva kunna pröva något litet på den konst som skulle visas.

För att bereda plats, vi tryckte TV-lådan emot vita timmerväggen,

rullade vårt tebord helt åt sidan och på det gamla plankgolvet,

vi förde fram ett litet "Pas des deux",

koreograf var Birgit Cullberg - kanske?

men vi föll så efter detta hastigt ned i stolarna på grund av kraftig yrsel.

Balett var kvällens tema!

Jerome Robbins (1918-1998) legendarisk koreograf och filmregissör från USA

var mästaren bakom de tre verk som spelades in på Paris´barockopera Palais Garnier 2008:

"G-dur" musik: Maurice Ravel, "I natten" musik: Frederic Chopin och "Konserten", även den med musik av Chopin.

"Tribute to Jerome Robbins"

Tycker du balett är tråkigt, fjantigt se då på klippet ovan och du ändrar mening.

Vissa följder kan dock uppstå, det värker ännu bakom mina öron,

efter gårdagskvällens skrattattacker.

Det värker även svårt i höger ben - nog så intrikata steg i pas des deuxen kan man tänka.

Vardags 50 Lådförpackad Mozart

Detta att städa, röja i sin ateljé, medför mestadels en hel del extrajobb;

Orsak: Alla "fynd" man gör på, i, under, bakom bord och hyllor.

I förraförra veckan då jag begynte att sortera gamlingar,

som tycktes vara tvångsplacerade i en jättelik kartong under stora arbetsbordet,

jag hörde mummel ifrån lådans mörker.

Bakom "Lilla Alice", som ju strängt taget hörde hemma där,

jag fann en vresig, missnöjd, rödögd Leopold, född i ateljén på våren 91,

faderen till Wolfgang Amadeus.

Han ansåg sig med rätta felplacerad och ville ha en plats i solen,

så, här är han nu - solen skiner ovan huvudet och även gubben ljusnat något!