Vardags 86 Fickan full?

Det lär finnas inom kvantfysikens värld, där allt är mycket smått

och ännu mindre,

någonting som kallas -"ett veck i tiden"-"veckad tid"-,

fickor fyllda utav bromsad eller obefintlig tid.

De, som alla andra tomma skrymslen, måste givet nyttjas!

---

Jag är nu tre och åttio år och står här rådvill,

(ganska nära kanten kan man tro)

utan vetskap vilket val som vore bäst för mig:

---

En bra lång bit av bromsad

eller

åtminstone en kvart helt utan tid?

--

HALLÅ!

HALLÅ?

HALLÅ?

Vardags 85 Till sängs med Schubert

Vi lekte "känna igen" i natt ma chère och jag - i sängen.
Denna leken kommer snabbt när sömnen uteblir.
I hopp om lämplig vaggmusik för våra öron,
P2-nattens toner smekte oss, men när man inte lyckas att bli fångad ,
av varken Hypnos eller Morfeus,
trots allt ljudligt örongodis,
då gäller "känna igen" - vadheterstycketleken.
Mitt i natten är det endast radions Vassilis Bolonassos
som för oss hedersgäster talar om vad stycket heter
och den rätte sättaren av tonerna.
--
Dimman ligger tät i skallen klockan nolltvåfemton
och varken Mozarts eller Schuberts toner är sig lika.
Vi trodde att vi nådde Mozart ganska snabbt
med nattmått mätt,
men när Vassilis kom med svaret,
det var givet Schubert,
men jag blev ändå nästan glad för missen -
tog ned Tranströmer från hyllan - läste:

-----------
------------


........."han som får en flod att strömma genom ett nålsöga
är en tjock yngre herre från Wien, av vännerna kallad "Svampen", som sov
med glasögonen på
och ställde sig punktligt vid skrivpulpeten om morgonen.
Varvid notskriftens underbara tusenfotingar satte sig i rörelse."
------
Ur Schubertiana av Tomas Tranströmer
---
Efter detta kommer Hypnos snabbt
och Morfeus kryddar så vår sömn med dröm.

Vardags 84 Aurora väckte sommerfuglen

Minus tio nu i morgonväkten klockan sjuochtrettio,

Aurora redan ordnat rodnaden på molnfri himmel

och även satt musik därtill i radions P 2.

Vi ligger kvar i breda sovrumssängen vår

och njuter valet av musik och väcker våra magar milt

med ljummet vatten och Darjeelingte + äkta Forsbergsskorpa.

--

En dansk kör sjunger stycke kallat Fjärilsdalen,

mina öron hinner inte med att höra och förstå.

Kan det vara tonsättningen av Inger Christensens

Sommerfugledalen?

Jag vill försöka kolla nu på stunden -

lämnar därför bums "ma chère" och värmen

och dyker in i datorrummets kyla.

--------

--------

Jomenvisst, Svend Nielsen heter han kompositören

Ars Nova sjöng och det var ur

Sommerfugledalen.

Denna vackra, grymma sonettkrans som hon bundit.

Noen linier maaske?:

--

De stiger op, planetens sommerfugle

som farvestöv fra jordens varme krop

zinnober, okker, guld og fosforgule,

en svaerm af kemisk grundstof löftet op.

--

Er dette vingeflimmer kun en stime

af lyspartikler i et inbildt syn?

Er det min barndoms drömte sommertime

splintret som i tidsforskudte lyn?

--------

--------

Vardags 83 Till fots i nattens mörker

Efter söndagsförmiddagens huvudäventyr,

jag trappat ned betydligt och mest ägnat mig åt mat

och smältning av densamma, vilken ju försiggår

i kroppens mellersta och nedre delar,

men klockan noll fem trettiofem i morse

blev det dock verksamhet längst ned i botten,

det vill säga mina fötter gav sig ut i svarta natten,

åtföljda av kropp, där toppen var med ledljuslys försedd,

något av en gloria för tidig timmes skull,

för att vid vägen (60 meter) ur brevlådsdjupet

fiska ortsbladet + DN

(några rader till och jag hade kanske slagit

Marcel Proust i meningslängd)

--

Nåväl, tre meter bort stod stillastirrande två rådjur,

vilka uppenbart förlorat alla grepp om tid och rum.

Ljudet från tre aspars vinterskott skrämde dem på flykt.

-------

-Vinterträd,

sköra, deras stillhet

såg jag, såg ej

som ung.-

Bo Carpelan

-------

Återtåg.

I kökets värme världen breder ut sig över tidningsbladen.

Anings ljus i öster.

Vardags 82 Vid blotta tanken

Om man skall ge sig ut på promenad i eget huvud,

det gäller vara rustad på ett riktigt sätt.

Tjocka luvan är ett måste, för att något minska draget mellan öronen,

och den blåst som stundvis känns, som kom den från ett gammalt trepaneringshål,

särskilt nu på äldre da´r, då håret börjat glesna.

En liten matsäck bör man ha, gärna fylld med gamla diktcitat, för övnings skull +

ett och annat rim.

Detta kompletteras automatiskt, (har jag märkt på sistone)

med aktuell desorienteringskarta.

Behöver ICKE köpas, finns vid blotta tanken.

Den är ett färgglatt tryck, i olika partier delad,

liknar mest ett styckningsschema över grisar.

--

Vid starten nu i morse, söndag,

jag hamnade på stunden i en mörkgrå baktanksgränd,

kände mig rätt skamsen och fick börja om på nytt.

Jag valde vindlingen till vänster, där jag tycktes skymta

en något ljusare nyans i allt det mörkgrårosa,

men,

desorienteringskartan fyllde sin funktion och jag gled ned

i diket mellan hjärnans båda halvor,

men lyckades trots allt med mycken tankemöda

åter ta mig upp och nådde strax en hjärnvägsövergång

där varningsklockor klämtade och ilsket röda lampor blinkade.

Räds ej du tankens riddare!

Som alltid nyfiken och envis jag klev över.

Denna gång gick allting bra och jag märkte strax

jag hade hamnat uti hjärnans högerhalva.

Eftersom jag varit konstnär nästan hela livet,

jag tänkte kontrollera läget där i denna del,

där skapandet ju sägs husera.

Först jag tyckte det var tomt och tyst,

men märkte så en viss aktivitet.

Inte brus och slammer, jäkt och övertid, men ändå,

en viss rörlighet som gladde mig.

--

Jag kände mig rätt nöjd med färden, trots tankspriddhet och trötthet

och försökte därför återvända "hemåt".

Lilla Hjärnan strax bredvid blev räddningen,

där kändes tryggt och hemmalikt.

Här hos oss i minivärlden, där det mesta förefaller smått och enkelt

jag brukar enbart lilla hjärnan. (Cerebellum, vilket vackert namn!)

Det känns lugnast så och inte alltför pretentiöst.

Ibland förstås jag släpper loss och kopplar på Reptilen!

--

Nu när jag återvänt till hemmahamnens blanka yta,

jag har för avsikt släcka ned. Vi måste alla elkraftspara.

--

Lämpligt nog skrev Alf Henrikson om hjärnans strömåtgång

för många år se´n:

-------------

"Hjärnan spelar sina

spratt

med en effekt av 20 watt.

Möjligen den spritter då

och då

med en effekt av 22."

Vardags 81 Vill du ha en Seloken av mig?

Strax före läggdags varje söndagskväll,

vi slår oss ned vid kökets stora bord, ma chère och jag.

Nu vidtar ceremonien som alltid försiggår på samma sätt.

Ur badrumsskåpets gömmor, vi hämtat var sin låda, ganska stor,

däri förvaras våra mediciner.

Så tar vi fram våra dosetter, där man på ett behändigt sätt fördelar dunderkurerna.

Dosetten är en liten plastad låda, fackindelad:

morgon - middag - kväll, för veckans alla dagar.

Ett skjutlock för var dag håller pillerna på plats.

Ett arbete av största vikt tar nu sin början.

Det gäller pricka rätt.

Skall Atacanden ligga på en morgonplats, eller hör den hemma uti aftongluggen?

Det är ett ganska komplicerat jobb

och när det väl är utfört, vi "kollar av" varandra och ger poäng,

för bästa resultat.

Man vill ju inte dö av feldocering.

Ganska ofta förekommer byteshandel.

Har du gott om Seloken?

Om jag får veckans dos av dig, kan du få två Imdur av mig.

Så pusslar vi var söndagskväll "ihopa"

våra piller och tabletter och knegar på mot vintertid.

Men - om fem, sex veckor kommer ljuset åter

och jag ger sjutton i Plavixen.

Vardags 80 Glöden känns mycket hetare.

Aurora var ju vänlig nog i gårdagsVardags,

att presentera oss för William Shakespeare och om jag blickar bakåt,

har hela veckan varit fylld av kändisar:

Lars Gustafsson och Karen Blixen, Galileo Galilei, James Joyce och Thomas Warburton

+Astrid Lindgrens skratt ur stubbahuset.

---

Vi vandrar vidare i vitterheten.

Vid ett möte,jag fick av en god vän, ett original av Nelly Sachs

(se Babel 11/11 SVT2 kl 20.00)

Vännen sa´: -Jag vet du äger svenska samlingen,

men glöden känns mycket hetare på tyska!

--------

- Diese Nacht

ging ich eine dunkle Nebenstrasse

um die Ecke

Da legte sich mein Schatten

in meinen Arm

Diese ermudete Kleidungsstuck

wollte getragen werden

und die Farbe Nichts sprach mich an:

Du bist jenseits! -

-----------

- Denna natt

gick jag en mörk sidogata

vek om hörnet

Då lade sig min skugga

över min arm

Detta trötta klädesplagg

ville bli buret

och dess färg av Intet talade till mig:

Du är på Andra Sidan! -

----------

Svensk tolkning: Gunnar Ekelöf.

Vardags 79 Aurora + Shakespeare = sant.

Vad vore livet utan Sveriges Radios P2?

När natten svunnit hän och man kan gryning något ana,

då kommer hon Aurora, morgonrodnadens gudinna

ofta ifrån Smålands Växjö, märkligt nog

och inte talande från Zeuska höjder, som man skulle tro,

men ljuvlig är hon och ljuv musik hon bjuder oss.

Under gångna veckan har "musikförsedda" Shakespearetexter

ljudit genom sovrumsradions låda.

Även här och nu det kommer att serveras kända Shakespeareord,

men lämpelig musik att gnola genom raderna,

den får man komponera själv.

Vi börjar genast, nu, med Hamlet,

skadetvasåskadet!

--

"Fin som en doft är kärlekens natur,

den låter av sin varelse det bästa

förflyga för att nå den älskade."

Hamlet V

--

"Timon: Vad tycker du om denna juvel, Apemantus?

Apemantus: Icke så mycket som om uppriktighet, och den kostar

ingen människa ett öre."

Timon av Aten I

--

"Nå, divino maestro! nu är hans själ i hänryckning,

Är det inte kuriöst att fårtarmar

kunna dra själen ur kroppen på folk."

Mycket väsen för ingenting II

--

"En själ, en säng, två hjärtan och en tro."

En midsommarnattsdröm II

Vardags 78 Mysterium i november

Under gårdagspromenaden, bortom Cajsas och Carl-Axels marker,

vi gjorde upptäckter av ganska märkligt slag.

strax intill stigen som vi följde genom gammelskogen,

rann en marslikt porlande novemberbäck.

Jag tog en bild av "porlet", vred mig runt och knäppte en gång till,

ty där stod vitterfolkets stubbhus mitt framför mina ögon

och jag hann trycka till igen innan fyra vittra blixtsnabbt lämnade "balkongen."

Vi stannade en stund vid stubben, undrande, vad sker?

Det hördes som ett upprört mummel inifrån, men plötsligt,

mitt i mumlandet, vi hörde Astrid Lindgren skratta.

Vi log tveksamt mot varandra och vände våra steg mot hemmet.

Frågan kvarstod:

"Vaffer gör di på dette viset?"

Vardags 77 Gulnade sköna minnen

Med gårdagskvittret ännu ljudande i öronen,

jag gav mig ut att jaga ännu flera fågelböcker,

men hade ingen lycka med mig.

I stället föll en liten tunn och mager finlandssvensk i golvet

ur en ateljébokhylla.

Till namnet väl bekant för mig se´n ungdoms dagar,

Thomas Warburton (f. 1918)

Jag och kamrat Gunnar gav oss nittonfyrtiosju i kamp

med James Joyce´s Odysseus, som TW översatt helt mästerligt.

Det blev ett oförglömligt dygn i Dublin, som räckte halva året,

med Stephen, Leopold och Molly.

Tre år senare smög vi själva runt och spejade i Dublins gränder.

--------------

Men - nu låg han där på golvet Thomas W. Parken heter boken,

En hembygdsbok - av trycket nittonnittionio.

Läs här en liten T. W. reflektion:

--

KVAR

Gulnade sköna minnen sopas ihop i högar

om höstarna, och den frusna marken

gömmer på ouppgrävda ekorrskatter

som ingen ägare vet att sakna.

Hågkomster slocknar med sina bärare,

upplevelser lever en dag inte upp igen.

Men sådant kan väl inte bara försvinna?

Antagligen står det tätt som gräs

på de saligas osynliga ängar

och smeker strävt de dansandes ben.

Vardags 76 Tjitsche, tjitsche, sirr, tu, tu, tu.

Nu känns det vara rätt minut att tänka på vår

fågelsång om våren,

som tröst inför november månads trista mörkertid.

Hur är det nu den sjunger trasten - den med kolet?

I avsaknad av fåglar in natura vi tar till bok där vännen vår,

ornitologen, själv har plitat tecknen för dess sång:

"tsiih"

Visst lät det vackert, vårlikt, minnande om junis ljumma kvällar?

-----

Alla och envar som någorlunda känner fåglars sång,

minns med glädje lundasångar´n,

som hörs jubelsjunga i rubriken ovan!

Vardags 75 Om överlevnadskonsten

När jag idag betraktar långrabattens sista blomma,

en vinglig blåklint med knappt lyftat huvud,

jag börjar ana, här koms det inga blommor mer på denna sidan nyår.

I stället väntas snarast, vita, blöta vantar dunsa ned och täcka marken.

Den evigt långa vintern gör sitt INTRÅNG och fram till månad mars

allt tycks mig stupa brant.

Det synes mycket trist, och är så, men då gäller det, att likt Gösta Ekmans Stickan

ha en plan för överlevnad fram till värmeljusets återkomst.

Min plan består i kökets mycket gamla tupplurssoffas nyttjande var dag i dubbelskift.

Det låter enkelt, lättsamt latmansaktigt, men medför mycken noggrannhet i läggningen av planerna.

Gammal soffa, utdrags, helt i trä med vackert ådrad rygg blir vinterns skådeplats.

Över soffan hängde, till för någon vecka sedan X:ets hatt, en vacker lito

gjord av Halmstadgruppens Axel Olson.

Efter tio, femton år på väggen har hatten blivit ganska dammig under glaset

och har nu ersatts av tre nakna flickors lek med boll i varmvarmt sommarvatten.

Ulf Gripenholm är konstnärsfar till flickorna och plaskandet på badarbladet.

-----

Nu när mörkertiden nästan anlänt är det inte tupplursliggandet som gäller mer,

utan periodiskt skiftgångsligg enbart syftande till överlevandet av vintern.

Ett idegående i vaket tillstånd.

När jag trätt i tjänst och lagt mig, jag har mitt ansikte helt vänt mot soffans trärygg

och med hjälp av strålen från en liten ledljuslampa, jag ger mig ut på upptäcktsfärd.

Mina ögon följer ryggens ådringsnät och stax jag känner värmen, lukten från en

afrikansk savann och där syns soffgiraffens huvud,

men Karen Blixen har just återvänt till Danmark och vi har följts till Rungstedlund

och sitter "side by side" på hennes kärleksbänk

og hun forteller alt om livet paa den Afrikanske farm.

--------

Trots allt tycks jag ha slumrat till och märker nu att utomhuset är helt svart,

mörkertid har kommit, men vi överlever, hör här!

Ur Lars Gustafssons senaste diktsamling:

------------------

BLANKHET

Här rådde nu den stilla blankhet

som kunde störas av ett enda årtag.

Årstiden som långsamt svalnar.

Ljudet av en kätting som tas loss

och läggs på botten av en eka.

Och rädd att skada denna

vattenspegels sällsamt stora lugn

höll jag min åra svävande i luften

Vardags 74 E pur si muove!

Klockan åtta nollsex nu i morse,

solens första strålar genom österfönstret

träffade vårt sovrums gröna vilsamma Ulrikavägg,

men jag låg kvar i sängen gonande

och fem minuter före halvslag nio

dörren till alkoven blänkte solgul i det nya skenet

och vid halv jag kunde följa ådringsnätet

på den gamla klaffen,

starkt belyst,

ett kvistöga som blinkade, nyss väckt.

Jag gjorde om igen en gammal upptäckt.

Jorden rör sig.

Jag sa´ ju det, han talte sanning-

Galileo Galilei.