Vardags 75 Om överlevnadskonsten

När jag idag betraktar långrabattens sista blomma,

en vinglig blåklint med knappt lyftat huvud,

jag börjar ana, här koms det inga blommor mer på denna sidan nyår.

I stället väntas snarast, vita, blöta vantar dunsa ned och täcka marken.

Den evigt långa vintern gör sitt INTRÅNG och fram till månad mars

allt tycks mig stupa brant.

Det synes mycket trist, och är så, men då gäller det, att likt Gösta Ekmans Stickan

ha en plan för överlevnad fram till värmeljusets återkomst.

Min plan består i kökets mycket gamla tupplurssoffas nyttjande var dag i dubbelskift.

Det låter enkelt, lättsamt latmansaktigt, men medför mycken noggrannhet i läggningen av planerna.

Gammal soffa, utdrags, helt i trä med vackert ådrad rygg blir vinterns skådeplats.

Över soffan hängde, till för någon vecka sedan X:ets hatt, en vacker lito

gjord av Halmstadgruppens Axel Olson.

Efter tio, femton år på väggen har hatten blivit ganska dammig under glaset

och har nu ersatts av tre nakna flickors lek med boll i varmvarmt sommarvatten.

Ulf Gripenholm är konstnärsfar till flickorna och plaskandet på badarbladet.

-----

Nu när mörkertiden nästan anlänt är det inte tupplursliggandet som gäller mer,

utan periodiskt skiftgångsligg enbart syftande till överlevandet av vintern.

Ett idegående i vaket tillstånd.

När jag trätt i tjänst och lagt mig, jag har mitt ansikte helt vänt mot soffans trärygg

och med hjälp av strålen från en liten ledljuslampa, jag ger mig ut på upptäcktsfärd.

Mina ögon följer ryggens ådringsnät och stax jag känner värmen, lukten från en

afrikansk savann och där syns soffgiraffens huvud,

men Karen Blixen har just återvänt till Danmark och vi har följts till Rungstedlund

och sitter "side by side" på hennes kärleksbänk

og hun forteller alt om livet paa den Afrikanske farm.

--------

Trots allt tycks jag ha slumrat till och märker nu att utomhuset är helt svart,

mörkertid har kommit, men vi överlever, hör här!

Ur Lars Gustafssons senaste diktsamling:

------------------

BLANKHET

Här rådde nu den stilla blankhet

som kunde störas av ett enda årtag.

Årstiden som långsamt svalnar.

Ljudet av en kätting som tas loss

och läggs på botten av en eka.

Och rädd att skada denna

vattenspegels sällsamt stora lugn

höll jag min åra svävande i luften