Vardags 146 Emily i orginal

Ann Jäderlund, en poet av stort intresse,

har fogat en ny tolkning av Emily Dickinsons

mångtydbara strofer,

till de som redan finns på svenska språket.

I en recension jag läst,

bedömaren var mycket nöjd,

men hade gärna sett att A J

även tillagt diktens orginaltext

vid sidan av den svenska.

---

För att tillfredställa alla dem

som länge längtat efter Emily i orginal,

här följer två helt korta dikter,

där man själv kan translatera,

om den önskan finns,

och på det sätt man finner bäst!

-----

My river runs to thee:

Blue sea, wilt welcome me?

My river waits reply.

Oh sea, look graciously!

I´ll fetch thee brooks

From spotted nooks,-

Say, sea,

Take me!

--------

Nature rarer uses yellow

Than another hue;

Saves she all of that for sunsets,-

Prodigal of blue,

Spending scarlet like a woman,

Yellow she affords

Only scantly and selectly,

Like a lover´s words.

Vardags 145 Schubert gånger två!

 

För några kvällar sedan, jag satt i varma,

röda öronlappen och lyssnade på skön musik,

sänd direkt från Wigmore Hall i London.

Efter att musiken presenterats

- Schuberts stråkkvintett i C-dur -

några sekunders tystnad,

så hördes trippandet av steg,

då kvintetten trädde in på scenen.

---

Då öppnades en lucka i mitt huvud

och jag föll minst fyrtio år tillbaks i tiden

och hamnade i Börglums medeltida klosterkyrka,

på Jylland västra kust,

där man hör havets dyning då man blundar.

Sommarsolens kvällsljus lyser

genom kyrkans höga fönster.

Längs kyrkogången trippar,

fem män i svarta kläder

med sina instrument.

Strax ljuder så -

C-durkvintettens upptakt,

borrande

och jag stiger i den ljumma kvällen.

---

Fjärde satsens allegretto tonar ut

och jag vilar åter i fåtöljen,

men är ändå kvar i Börglum,

och hör nu sommarhavets dyning.



Vardags 144 I väntans Tid

Vi firade Advent i stora lugnets tecken.

Halvbra hälsa, mjuka ben

och  fick vi därför avstå Adventgudstjänst i Arnäs kyrka

och årets stora goda-vän och kakkalas

hos A och KEA.

  ---

Vi försökte dock att ordna väl på egen hand, ma chère och jag

och tog oss därför söderut - Allhelgona i Lund, med tevens hjälp,

där alla skåningar sjöng dagens rätta sånger.

För att få riktig kvalitet,

men ändå inte alltför tungt och krävande program,

jag tog cedékontakt med Mischa Maisky och hans cello,

och si, de ställde villigt upp och höll konsert i dryga timmen -

med idel kända toner av

bland andra Händel, Brahms och Bach, Chopin och Schubert.

Pavel Gililov ackompanjerade,

ovisst dock till sista stund,

ty vi hade ganska stort besvär med att få flygeln upp

på husets övre plan.

Även detta gick dock bra till slut

och under det att Mischa - Pavel spelade,

ma chère och jag drack te med kex + goda osten.

Det blev ett utmärkt val i väntans tid.



Vardags 143 Sländan stirrar storögt

Vi skattade vårt syltförråd igår,

med hjälp av barn och barnbarn.

Sylten finns sen många år,

helt listigt gömd inunder golvet i vårt största rum.

En lucka lyfts, man stiger ned,

och si,

där finns en sensommar bevarad.

Månget minne fyllt på burk:

----

Tidig, tidig morgon i augusti månads sista dagar.

Himlen klar och ljus,

men ännu nyper nattens kyla,

där jag sitter på min pall och plockar bären

från vår äldsta svartavinbärsbuske.

När solens strålar rundat husets hörn

och nått min rygg och värmer,

jag får sällskap av en slända,

som stannar upp sin friarflykt

och stirrar storögt på mitt bärplock.

----

Nu lägger jag en klick med sylt

i filfyllt fat

och njuter när jag äter.

Om några veckor

vänder solen

åter!

Vardags 142 Nästan nattlig kärlek i november

I går morse tidigt, tidigt,

jag smög iväg i djup novembersvärta,

(ännu ingen snö)

för att ta mig uppför den numer branta backen

och ur postlådan vid stora vägen fiska morgonbladen.

När jag återkom till huset,

strålen från mitt pannlampsljus träffade så

kärleksörtens planta vid verandan.

Trots några nätters minusgrader,

stänglarna stod ännu strama

och blomkronan var vackert rosaviolett.

Jag kunde inte motstå....

En stund senare jag väckte så ma chère

och bjöd bukett av rosa blommor

och kärleksdryck i kopp

med ljummet vatten

+ en skorpa.

Vardags 141 Vem rymde med chauffören?

Vi ser gärna teveserier ifrån England, ma chère och jag,

just nu Downton Abbey,

men har vi ibland besvär med både handlingens förlopp

och det stora galleriet av personer.

Vem är släkt med vem och vad heter han, den footman,

som greven senast städslade på D.A. ?

Var han dotterson till intrigören där i källarköket,

den! må väl få sitt straff och inga roller mer,

ens i en C-film, som publik på Wembley.

"Gammgrevinnan" Crawley,

spelad makalöst av Maggie Smith,

 gör sitt bästa för att peta undan Mr Peters ( Aldrin?),

eller kanske han hörde hemma i den gamla Upstairs downstairs,

(Herrskap och tjänstefolk)

eller var han redan verkande i Forsythesagan?

Och

hur gick det nu för lilla lockigdockan

Edith?, Sybil?

som ville äkta gamle Mullboom?

Vår ålder, vi som ser och lyssnar , skriver är 88 (median).

På lördag kommer nästa avsnitt,

då Mr Leopold is coming back!

Haa!

Vardags 140 Riskfyllt bad i Bath

                                             

Om man vill se resterna av "Good old England"

skall man ägna någon tevestund åt Antiques Roadshow (svt 1) 

och låta sig förundras över många ting som fördes hem

från alla nära-fjärran länder,

där engelsmännen härskade i långlig tid.

Kanske ser du nu för första gång,

en mustaschens hållare av guld,

med diamanter prydd,

och införskaffad genom "överstens" försorg

i Calcutta stad i Indialand,

eller den lilla gyllenask, där du kan lägga

överstinnans tandpetnål ifrån Lahore.

---

Rätt nyligt visades programmet

sänt från Bath i Somerset

och upp i minnet mitt rann då

ett vattendopp jag tog,

helt illegalt,

i ett gammalt romerskt bad i Bath,

en gång i ungdoms dagar.

Jag hoppade dock snabbt ur vattnets djup

och lämnade i ilfart badet,

för att inte fastna i polisens klor

och bli sittande att torka i en kall arrest.

I minnet kvarstår dock:

Jag har badat i ett romerskt bad,

beläget uti staden Bath

med egen Avonflod i dalens djup.



Vardags 139 TOSCA, TOSCA!

Denna morgon började med hårda svälj och nästangråten.

Jag skyller detta på min vän Puccini - Giacomo -

som skrivit denna snyftmusik och använt texter,

helt fyllda av tragik och död.

Kanalen P2, Sveriges Radio, bör även den ta del av skulden,

att jag tvingats börja dagen, helt krossad av min sorg.

---

När jag är i vissa sällskap, jag försöker "hålla masken"

och inte låtsas om min längtan att få blandas in i denna

Toscasmet.

Pe ses ju inte riktigt rumsren av dem som kan och vet

vad stormusiken är och ger.

Men,

efter det att kvarten gått, helt fylld av diskussion,

jag lägger mig helt platt,

ger upp,

bekänner inför alla - en del ser med stora ögon -

andra ler - jag visste väl -

Jag älskar högt musiken av Puccini

och även textens trams.

Det kan bli tyst en stund och blickar kastas menande.

Så säger hon, värdinnan:

Nu tar vi kaffet och ett stycke kaka.

Vardags 138 Damen med hunden

                                                       Giacomo Balla: Damen med hunden

Vi var på middag härförleden, ma chère och jag.

Vänligt värdpar, vackert hem och läckermat.

Tre par i vuxen ålder, plus flirtig dam i svart, med hund i knät.

Hon satt på väggen snett emot mig, ramad av en svällande barock.

Den unga damen log och hunden gläfste.

Det kändes ytterst pinsamt, hon sökte uppenbart kontakt med mig.

Damen log och hunden gläfste.

Damen log och hunden gläfste.

--

Det konverserades vid middagsbordet,

men mina missar blev för många,

ty jag gick nu omkring på Jaltas strand vid Svarta havet

och Anton Tjechov ropade ifrån hotellets öppnade verandafönster:

-" Dmitri Dimitrovitch, ni gör helt galet."-

Då insåg jag; jag deltog i ett omvänt Tjechovstycke.

En novell blev verklighet och dramatik,

men novellens Anna Sergejevna

gav plötsligt upp sin flirt,

klev ut ur ram, med visst besvär,

och lämnade så rummet.

Jag var Dmitri Gurov,

övergiven på en strand vid Svarta havet.

--

Vi fick med oss hem, en vacker Nunneört,

med ljuvlig doft,

just aningsbar.

Vardags 137 I öronsnäckan

Det känns ännu ganska trögt och tafatt för mig

när jag nu åter startar bloggen.

Vilken riktning skall den ta,

blir det bara fogat ord till ord

i proustiskt långa meningar,

som ormlikt slingrar över skärmen,

där dock endast ormens längd kan kallas proustlik?

----

Norra grannen i sitt ljusa lärkträdshus,

tänker aktivt bidra till att höja mitt huvuds

"skapförmåga."

Hur, kan man stilla undra

och något litet - varför?

Fem liter björksav gav han oss i gåva.

----

Jag känner redan kraften komma,

den stiger, fyller just min öronsnäcka

på sin väg mot gråa smeten under skallkupolen.

----

Sol på himlen hela dagen,

visserligen bakom tunga moln -

men den finns där.

----

Några rader av Solveig von Schoultz:

----

-"Märkligt hur mörker

sjunker mot mörker, hur

 bara det lysande lyfter sig

liksom mot moln som nyss regnat

späd majbjörk"-

Vardags 136 Valet föll på William

När jag nu åter hoppat ut i bloggosfären,

det känns nog så viktigt "kolla" statusen i hyllan,

fyndens hylla,

väggfast i sydvästra hörnet utav gamla ateljén,

där även sköna favoritlässtolen är placerad.

En plats, som ofta fött ideer.

Något nytt idag, bland blad och böcker?

Vid första blick det verkar vara

en ganska tråkig blandning,

men jag vet att söka närmare kan löna sig.

Eftersom jag har det så beviljat,

jag lägger på en skiva sökmusik

och låter vännen Schubert hjälpa mig

med val ur hyllans innehåll.

Jag sätter mig i sköna stolen

och strax förs högra handen min med Franzes hjälp

mot hyllan och jag greppar snabbt

en liten vacker bok, Klenodium,

fylld av tänkvärda citat ur

William Shakespeares verk.

---

-"Jag vill se feta människor omkring mig,

slätkammat folk, som sover gott om natten;

den Cassius har en mager, hungrig uppsyn;

han tänker mycket, sådant folk är farligt."-

Julius Caesar

 

---

Se upp, min vän!



Vardags 135 Gränslöst möte

                  

Blogg igen

och nu ivårens tid

med trädens knoppar

sprängande i sina höljen.

Liten promenad idag

att stärka våra fötters rörlighet

och vi förflyttar oss till Idbyfjärdens strand

där vårens vatten kluckar stilla

och en halvfylld flaska guppar lojt i rasselvassen.

Havet möter himlen - gränslöst.

En dikt av Bo Carpelan

flyter upp i minnet mitt:

----

-Med flaskpost

en solkig lapp

från en obebodd ö

med en fråga om synonymer

för ordet "ensam." -