Vardags 52 Att råka ut för ryssen!

I vår farstu här i Stenberg står ett mycket gammalt träskåp,

en gång byggt på plats mot spismur´n i ett kök.

Ursprungligen för trefotsgrytor, stora, små, på hyllor bak två dörrar.

Plus nio lådor, av vilka några säkert använts för bland annat mjöl och socker

och de grunda översta varit de platser där husets eventuella knivar, skedar, gafflar hölls förvarade.

Numer har vantar, handskar, mössor, scarves + en och annan lampa,

sin givna plats i detta gamla skåp.

I grunda lådan nummer två, högst upp till höger finns bara plats för småtterier.

I nutid har här samlats saker av det slag som blivit över när man rensat fickorna

och snarast tänkt placera någon annanstans, men ännu inte hunnit med!

Vid dagens rensning gjordes fynd:

En barnkompass till hjälp att finna rätta riktningen på livets alla stigar,

en reflexanordning formad som en liten stjärna,

diverse mynt från när och fjärran

+

en Sovjetmedalj från det stora fosterlädska kriget,

utdelad till mig under augusti månad 1988,

medan ännu Gorbatjov regerade det knakande sovjetska väldet.

Vad hade jag då gjort för att förtjäna detta tecken?

Varit spion och rapportör om utvecklingen i Örnsköldsvik,

eller kanske skuggat någon dissident som hoppat av?

Varför fick jag min medalj?

Läs här vad som kan hända, när man råkar ut för ryssen!

Vi var på hemväg, söderut för en gångs skull, efter en fantastisk tid,

hos sonen vår med hustru, boende på Svalbard, långt, långt, långt i norr.

Augusti 1988, flyghamnen i Longyearbyen.

Snart skulle flyget ta oss ned till Norge-Oslo f.v.b. Stockholm-Örnsköldsvik.

Lufthamnshallen fylld av män´skor, många ryssar bland de väntande.

Två ryska gruvor ännu verksamma på Svalbard detta år.

Bredvid mig en kraftig man med grova händer iförd en Armaniblank kostym

och hemlängtan i ögonen.

Gladallvarlig inför färden mot Murmansk. Vi log och nickade, men kunde inte talas vid.

När det blev avgångstid för ryska planet, han reste sig, vi lyfte våra händer till en hälsning,

då sa´jag högt och tydligt: "Hälsa Gorbatjov!"

Han tog ett steg, men stannade och vände om, tryckte varmt min hand och viskade:

"Pre´zent!" så bort med raska steg.

Jag öppnade så handen min och där låg den,

en medalj från stora fosterländska kriget, utdelad till mig av okänd ryss i Svalbards flyghamn

en augustidag den mycket varma sommaren år 1988.