När man i månad mars , den tjugosjätte,
på sitt pannrumsgolv av grå betong, finner ett fullt utslaget löv
av okänd art, grönt som friska junidagen, då undrar man,
vad sker, vad håller på att hända?
Jag borde givet visat största glädje;
Hurra, hurra, har våren redan anlänt! Så glad jag blir att naturen åter börjat grönska!
Men icke!
I stället blev jag misstänksam, tänkte genast på klimatkollaps förstörd miljö
och andra allvarsting.
Jag blev stående i det trånga rummets värme, övervärme,
svetten rann och droppade från pannan.
Så började jag undersöka golvet. Fanns det någon spricka,
var det möjligen en växt som sakta, envist trängt sig upp genom betongen,
i tron att möta sol och glada fåglars kvitter?
--
Kanske upprepas historien och det sker som skedde för drygt femtio år se´n,
då vi mitt i vintern anlände till Stenberg och efter någon månad fann en hallonplanta
bakom bokhyllan vid norra väggen i det största rummet.
Det blev aldrig några hallon dock.
--
Något måste göras. Jag kröp runt på alla fyra, tog en ficklampa till hjälp,
och lyste in i alla hörn och skrymslen.
Ingen växt att skåda, i stället ganska rent prydligt överlag.
Plötsligt jag såg en glimt av ljus i hörnet
vid väggen in mot "stannsängsrummet" - en skymt, en blixt och även
ljud av glada barnaskratt. Jag kröp försiktigt närmare
och kikade i det ovala hålet.
Jag kände lättnad, jag kunde pusta ut, det var ett vanligt Kinahål,
med ljus och röster ifrån barndomens kineser.
Och bladet? Växten?
Vid examination med hjälp av Ursings gamla gröna,
jag fick ett resultat.
Det var kinesisk buskklöver,
med eget namn på det latinska språket:
Lespedeza cuneata
--
När några timmar svunnit, det känns genant, en smula,
att jag blev så upprörd och nästan trodde jordens undergång var nära.
--
Det var ett alldeles vanligt Kinahål och som alltid fyllt av
barndomens kineser.
Enligt vad min far berättade var hålets plats i Kina
stax nordväst om staden Peking (Beijing)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar