Nu är det mitt i månad mars, då jag är extra vaksam
under morgontidningshämtningsrundan.
Stora snödjupstiden varar ännu, och vissa morgnar
då det fallit flingor under natten,
jag kliver sakta och försiktigt för att icke krasa snöns kristaller
och spara våra fyra rådjurs morgonstämplar.
Gårdens egen fyrametersek
behåller gärna löven sina över kallastvintern,
men släpper taget nu i mars
och låter vinden sprida dem på snön, där vårsols värme sänker dem.
De sjunker djupt, som tryck, som avtryck ned mot jorden.
-------------------------------------
EUFORI
av Gunnar Ekelöf
som avled idag för fyrtiotvå år sedan.
---------------------------
Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en
smörgås, pluntan och pipan.
Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra,
sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor
och glänser i flaska och glas.
--
Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnatts-
dunklet,
inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,
löven så stilla mot himlen... Och aspen som prasslar i
stiltjen;
Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.
---
Som vore det sista kvällen före en lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!
---
Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga
som ser mig i ögonen stilla,
ett med aspen som darrar och viskar,
ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och
lyssnar
till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,
något jag inte ville förråda ens om jag kunde.
Och att det porlar inom mig av renaste lycka!
---
Och lågan stiger... Det är som om blommorna trängde sig
närmre,
närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.
Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider
och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära.
--------
Jag sjunger om det enda som försonar,
det enda praktiska, för alla lika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar