tisdag 13 april 2010

Vardags 52 Att råka ut för ryssen!

I vår farstu här i Stenberg står ett mycket gammalt träskåp,
en gång byggt på plats mot spismur´n i ett kök.
Ursprungligen för trefotsgrytor, stora, små, på hyllor bak två dörrar.
Plus nio lådor, av vilka några säkert använts för bland annat mjöl och socker
och de grunda översta varit de platser där husets eventuella knivar, skedar, gafflar hölls förvarade.
Numer har vantar, handskar, mössor, scarves + en och annan lampa,
sin givna plats i detta gamla skåp.
I grunda lådan nummer två, högst upp till höger finns bara plats för småtterier.
I nutid har här samlats saker av det slag som blivit över när man rensat fickorna
och snarast tänkt placera någon annanstans, men ännu inte hunnit med!
Vid dagens rensning gjordes fynd:
En barnkompass till hjälp att finna rätta riktningen på livets alla stigar,
en reflexanordning formad som en liten stjärna,
diverse mynt från när och fjärran
+
en Sovjetmedalj från det stora fosterlädska kriget,
utdelad till mig under augusti månad 1988,
medan ännu Gorbatjov regerade det knakande sovjetska väldet.
Vad hade jag då gjort för att förtjäna detta tecken?
Varit spion och rapportör om utvecklingen i Örnsköldsvik,
eller kanske skuggat någon dissident som hoppat av?
Varför fick jag min medalj?
Läs här vad som kan hända, när man råkar ut för ryssen!
Vi var på hemväg, söderut för en gångs skull, efter en fantastisk tid,
hos sonen vår med hustru, boende på Svalbard, långt, långt, långt i norr.
Augusti 1988, flyghamnen i Longyearbyen.
Snart skulle flyget ta oss ned till Norge-Oslo f.v.b. Stockholm-Örnsköldsvik.
Lufthamnshallen fylld av män´skor, många ryssar bland de väntande.
Två ryska gruvor ännu verksamma på Svalbard detta år.
Bredvid mig en kraftig man med grova händer iförd en Armaniblank kostym
och hemlängtan i ögonen.
Gladallvarlig inför färden mot Murmansk. Vi log och nickade, men kunde inte talas vid.
När det blev avgångstid för ryska planet, han reste sig, vi lyfte våra händer till en hälsning,
då sa´jag högt och tydligt: "Hälsa Gorbatjov!"
Han tog ett steg, men stannade och vände om, tryckte varmt min hand och viskade:
"Pre´zent!" så bort med raska steg.
Jag öppnade så handen min och där låg den,
en medalj från stora fosterländska kriget, utdelad till mig av okänd ryss i Svalbards flyghamn
en augustidag den mycket varma sommaren år 1988.

söndag 11 april 2010

Vardags 51 Pas des deux på vinden.




Ja - så var det dags igen att sitta ned i sköna stolen framför TV:n

och låta sig förföras i två hela timmar - nästan!

Favoritkanal denna lördagskväll var SVT med siffran 2.

Honungsvatten, te på plats.

Klädsel: Lätt och ledig för att själva kunna pröva något litet på den konst som skulle visas.

För att bereda plats, vi tryckte TV-lådan emot vita timmerväggen,

rullade vårt tebord helt åt sidan och på det gamla plankgolvet,

vi förde fram ett litet "Pas des deux",

koreograf var Birgit Cullberg - kanske?

men vi föll så efter detta hastigt ned i stolarna på grund av kraftig yrsel.

Balett var kvällens tema!

Jerome Robbins (1918-1998) legendarisk koreograf och filmregissör från USA

var mästaren bakom de tre verk som spelades in på Paris´barockopera Palais Garnier 2008:

"G-dur" musik: Maurice Ravel, "I natten" musik: Frederic Chopin och "Konserten", även den med musik av Chopin.

"Tribute to Jerome Robbins"

Tycker du balett är tråkigt, fjantigt se då på klippet ovan och du ändrar mening.

Vissa följder kan dock uppstå, det värker ännu bakom mina öron,

efter gårdagskvällens skrattattacker.

Det värker även svårt i höger ben - nog så intrikata steg i pas des deuxen kan man tänka.

söndag 4 april 2010

Vardags 50 Lådförpackad Mozart


Detta att städa, röja i sin ateljé, medför mestadels en hel del extrajobb;
Orsak: Alla "fynd" man gör på, i, under, bakom bord och hyllor.
I förraförra veckan då jag begynte att sortera gamlingar,
som tycktes vara tvångsplacerade i en jättelik kartong under stora arbetsbordet,
jag hörde mummel ifrån lådans mörker.
Bakom "Lilla Alice", som ju strängt taget hörde hemma där,
jag fann en vresig, missnöjd, rödögd Leopold, född i ateljén på våren 91,
faderen till Wolfgang Amadeus.
Han ansåg sig med rätta felplacerad och ville ha en plats i solen,
så, här är han nu - solen skiner ovan huvudet och även gubben ljusnat något!

måndag 29 mars 2010

Vardags 49 Earth Hour i Stenberg

Vi "Earth-hourade" i dryga timmen nu i lördags den 27 mars.
Även om en timme kan tyckas ganska kort och ilar snabbt när ljuset lyser,
så kan den sega sig helt gummiaktigt fram, när mörkret fyller hela huset.
Nu gällde det att tänka positivt: Att vårt mörka hus ett bidrag var,
till att förlänga jordens liv - en manifestation för all natur!
Eftersom vi bor på landet, kändes inte skillnaden så stor,
det är ganska mörkt i utomhuset alla kvällar denna tid på året.
Vi var väl förberedda;
kvällens te och honungsvatten termostappat redan klockan tjugo noll noll
och lämplig "preelektrisk" bok plockad fram ur hyllorna
och lästes så ett stycke "högt," vid stearinets sken.
Emily Brontes Svindlande höjder blev vårt val och vi nästan snyftade i dunklet.
När drygt en timme gått i stearinljusskenet, vi tände upp med elen,
helt sakta steg för steg,
men vande oss rätt snabbt och snart var även TV:n påknäppt.
Och hela Jorden återgick och lyste klart i rymdens mörker.

måndag 22 mars 2010

Vardags 48 Festligt, folkligt, fullsatt!






Följ med mig på en resa nu i vintrig vårtid.
Den gångna helgen har den timat, en snabbresa i tiden
till "Rena rama 1800-talet."
Arrangörer denna vår var, liksom vid förraförra höstens tur till 1700-talet;
Hembygdsföreningen i Arnäs, Kulturens Vänner, Örnsköldsvik och Vuxenskolan.
Lördag:
Full sol och fyra grader + i luften, skidan borde slinta för de flesta män´skor
denna lördagseftermiddag, men icke så!
Arnäs Hembygdsgård var fylld till sista plats av kunskapstörstande,
som ville veta allt om Anna Mor och hennes annaniter
och Israel i Ovansjö, folkets medicinman.
Fullt levande blev Mor Anna för oss alla ,
genom vår lärda Seija Hultmans kloka, humorfyllda föredrag
om Anna och den friförsamling som hon grundade och ledde under många år.
Hon tycks ha varit klok, men hård Mor Anna.
Predikan under fyra timmar kunde kanske kännas nog så mycket för både kropp och själ.
Han kändes som en trygghetssäkring själv Lars Strandberg,
när han med knorr på ord och blink i ögat berättade historier om
kloka gubben Israel i Ovansjö och hans "medixiner."
Taffelmusik till kaffet bjöd Sonja Nordlund på med fin fiol och vacker röst,
plus oslagbare durspelsmästar´n själv n´Gösta Johansson.
Söndag:
Även söndagen blev molnfri och solen sken på alla, även så på Axenström Karl Erik,
vår mästare i forskning, för vilkens ögonnit, inget gammalt papper,
i något djupt och mörkt arkiv, får ligga oläst.
Han talade om Örnsköldsvikska trakter före köpingstid och stadstid.
Om handel, sjöfart, marknader. Vart ord tycks viktigt - fängslande
och hans citat ur A A Hulphers Dagbok över resa genom Norrland -
fick spänningen att stiga mellan socknarna.
Jag fann mig själv stå närmre mina egna trakter efter KEA:s föredrag.
Dessförinnan hade Rune Hellström kåserat över
Mo & Domsjös tillkomst och Kemparna i världen.
Söndagens musikram skapades i år av Magdalena och Mattias.
Klockrent vackert - vilka spelmän!
Tyvärr jag missade Lars Sundmans föredrag:
"Idéströmningar från franska revolutionen till första världskriget," på fredagskvällen,
men säkert satt hans klass som tända ljus och lyssnade.
Stort tack till arrangörerna för tre dagars kvalitetskultur.
Vi fick kunskap, roades och njöt.


torsdag 18 mars 2010

Vardags 47 Notering: S:t Petersburg

I lördags var det fest för oss som såg på TV2.
Vi klädde om och minglade en stund på vinden, innan det var dags att-
"at 20hrs sharp" -
slå oss ned i var sin skön fåtölj och hörsamt följa
sopranen Renée "la Flemings" S:t Petersburgska äventyr.
Hon hördes skönt sjungande tillsammans med sibirienryske barytonen
Dmitrij Chorostovskij,
och vi gladdes särskilt åt duetten ur Giuseppe Verdis Simon Boccanegra,
men njöt i fulla drag av alla rätter som serverades
och även av vårt eget te och honungsvatten.
Som avslut slutscenen ur Eugen Onegin,
där Eugen förgäves söker vinna skön Tatjanas hjärta,
men tjugo år försent -
ack Pusjkin, Pusjkin vilket drama
och
Peter, Peter vilka toner!
--------
Jag vandrar vidare med block och böcker under armen.

tisdag 16 mars 2010

Vardags 46 Ekelöfet

Nu är det mitt i månad mars, då jag är extra vaksam
under morgontidningshämtningsrundan.
Stora snödjupstiden varar ännu, och vissa morgnar
då det fallit flingor under natten,
jag kliver sakta och försiktigt för att icke krasa snöns kristaller
och spara våra fyra rådjurs morgonstämplar.
Gårdens egen fyrametersek
behåller gärna löven sina över kallastvintern,
men släpper taget nu i mars
och låter vinden sprida dem på snön, där vårsols värme sänker dem.
De sjunker djupt, som tryck, som avtryck ned mot jorden.
-------------------------------------
EUFORI
av Gunnar Ekelöf
som avled idag för fyrtiotvå år sedan.
---------------------------
Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en
smörgås, pluntan och pipan.
Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra,
sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor
och glänser i flaska och glas.
--
Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnatts-
dunklet,
inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,
löven så stilla mot himlen... Och aspen som prasslar i
stiltjen;
Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.
---
Som vore det sista kvällen före en lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!
---
Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga
som ser mig i ögonen stilla,
ett med aspen som darrar och viskar,
ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och
lyssnar
till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,
något jag inte ville förråda ens om jag kunde.
Och att det porlar inom mig av renaste lycka!
---
Och lågan stiger... Det är som om blommorna trängde sig
närmre,
närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.
Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider
och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära.
--------
Jag sjunger om det enda som försonar,
det enda praktiska, för alla lika.