Nu har den varat drygt en vecka, sommaren, med extra höjda tempen både dag och natt. När även kvällarna och nätterna känns ljumma, i detta annars bistert kalla land, då mätar´n visar dryga arton grader + vid klockslag tjugotreochsexton - DÅ - gäller det att ha ett stort och skönt och luftigt sovrum - och det har vi. Detta rummets skönhet och behag gäller givet alla årets tider, och icke minst dess breda, generösa dubbelsäng.
När jag tänker efter är vi ganska många människor som under årens lopp har nyttjat dubbelsängen vår. Kära min och jag förstås + barn och barnbarn. Kön vid sovrumsdörren har vissa nätter varit lång. Tålmo´digt väntar de förhoppningsfulla, nattens gäster, att plats i sängen skall beredas dem. Lugnt och stilla står de, led vid led, som en nattklubbskö i gamla Nice, med sina trånga gränder. Det gäller sköta sig, om man skall släppas in.
Vilket är då väntansfolket? En liten sängplatsyta är redan ockuperad. Sony Walkman, lilljapanen, har sedan tio år haft platsen på min vänstra sida, närmast nattygsbordet, helst han hade velat ligga mellan kära min och mig, men jag sa´ ifrån på skarpen. Han är helt japangul på ytan och är troligen en äldre släkting till den ännu ganska unga MP3 - det vill säga spelare och radio, allt i ett. En skön kamrat att ha i sängen, när varken Morféus eller Hýpnos visat lust att krypa ned.
Många gånger är det Sony som förmedlat de besök vi haft och ännu har. Exempelvis den natt när Bach, Johánn Sebastian stod och mumlade med medlemmar ur Sveriges Radios egen kör, för att låta oss få höra en "nyskriven" kantat! Hela sovrummet blev fyllt och österrutan bågnade när kören "klämde i" med sköna Bachska toner. En sängvan man, den gode Bach och far till 17 barn och ofta gäst hos oss på dubbeldynan. Är man mästare så är man!
En liten incident en gång för några år se´n; Barbara Hendrichs, den genomgoda sångerskan och Fader Bach hade av misstag (helt mitt fel jag tillstår detta) bjudits in till samma tid och Bachen trodde nog han var i hemmasängen och kom snabbt krypande, med alltför många blink i ögonen. Allt gick dock väl och J. S. låg blickstill och lyssnade till Barb´ras sång i Samuel Barbers "Knoxville- summer of 1915." Där finns en glimt av vardagshimlen.
Så har vi kommit åter till den extra sommarvärmen. Sentimentalt, måhända, men helt sagolikt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar