Vita vinterns kyla greppar hårdare om både
huvud, öron, tår och fingrar för var dag som går.
Då är det gott att ha en extra låda eller två
med gamla vantar, mössor, sockar + en och annan
tjockast tjocka ylleluva, att ge till Tomten när han kommer.
Och annars....?
--
Varför sparar vi på gamla skidor, skridskor, pjäxor, tröjor,
koftor klänningar och byxor sedan barnen varit små?
Tror vi kanske de blir små igen,
att allting börjar om på nytt
med napp och tröst och första skolda´n,
mopedens knattrande i sena kvällen,
(nå äntligen han kommer).
Rosetten bort ur flätan och flätan blir frisyr
och mammas hudcrème kommer väl tillpass.
Och första mötet - Han är underbar!
eller så här:
Dom är ju inte kloka tjejerna!
--
Jag vet - alla sparar inte allt,
men om man bor på landet, här i Stenberg till exempel,
och tror sig ha så gott om plats
och TROR sig ha så gott om plats,
då sparar man det mesta
av både vux och barnsligheter.
Extralådan vantar kan man vara utan,
men barnsligheter skall man spara alla
alla.
Det kolast svarta tonar bort
och livet verkar nästan meningsfullt.
--
Nalle Puh, en vän till mig,
har själv skrivit detta vinterepos,
ett gnol att sjunga högt med hopp om vår i rösten:
--
Snön vräker ner
(tiddelipom)
alltmer ju mer
(tiddelipom)
alltmer ju mer
(tiddelipom)
det snöar.
I mina tår
(tiddelipom)
känns kylan svår
(tiddelipom)
men nästa vår
(tiddelipom)
de töar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar